iktiga frihetsreformer är svåra att rulla tillbaks därför att de, när de väl genomförts, framstår som så självklara. Det vore snudd på omöjligt att idag försöka förklara för en stockholmare varför hon inte skulle få välja skola åt sina barn, eller varför han inte skulle få köpa huvudvärkstabletter på en söndag. Själva idén om ofrihet framstår i efterhand som absurd.
Tanken på att läkarbesök skulle vara planekonomiskt styrda och centralbyråkratiskt utförda är idag omöjlig att lansera. Det fria vårdvalet ger inte bara medborgaren möjlighet att själv välja det som passar bäst. Det ger också effektivare vård, eftersom vårdgivare konkurrerar om patienterna, och kortar köer, när vårdentreprenörer etablerar nya mottagningar där efterfrågan finns.
Även Stockholms rödgröna opposition har insett att klockan inte går att vrida tillbaks vad gäller vårdvalet. I den plattform de tre partierna gemensamt lanserade igår understryks att man till slut har hört stockholmarnas signaler – alla tre, även vänstern, säger sig nu acceptera ett system där pengarna följer patientens val.
Likväl kommer de rödgröna att avskaffa valfriheten om de får makten. Men de kommer att göra det bakvägen.
Det fria vårdvalet i Stockholm innebär – än så länge – också etableringsfrihet för nya aktörer.
I den förort eller stadsdel där det av en eller annan anledning finns behov är det fritt fram att öppna en mottagning – även om landstingspolitikerna tycker att den gamla vårdcentralen borde duga gott åt invånarna. På så sätt blir det mer att välja mellan för patienterna. Dessutom kan nya, pigga och lyhörda vårdgivare sätta press på gamla, stela landstingsstrukturer att förbättra verksamheten.
De rödgröna vill avskaffa etableringsfriheten. Landstinget ska ges makten att besluta ”den exakta etableringsorten”.
Visst ska medborgarna få välja, lovar man, och presenterar några alternativa beräkningsgrunder för hur pengarna ska följa patienten, precis som om det inte redan skedde kontinuerlig utvärdering. Det ska bara inte finnas så mycket att välja mellan.
