Tre statssekreterare från tre olika partier var på plats hos Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) i går. De skulle kommentera ett färskt förslag till hur entreprenörskapet och innovationskraften kan stärkas, och de nickade bifall till tankesätt och inriktning.

Nu får man hoppas att välviljan kan omsättas i praktisk handling. Varför inte med början redan i budgetpropositionen för 2013, som snart ska vara färdig men inte är slutförhandlad ännu?

I boken Ett ramverk för innovationspolitiken (Samhällsförlaget), som i går också presenterades på Brännpunkt, visar Pontus Braunerhjelm, Klas Eklund och Magnus Henrekson hur betydelsefullt det är att stärka förnyelsekraften i svensk ekonomi.

Att vårt land har klarat sig bra under senare år är ingen garanti för att framgången ska fortsätta. Vi lutar oss tungt mot ett litet antal storföretag och det internationella trycket bara ökar.

Som författarna skriver: ”Utmaningarna mot den svenska konkurrenskraften kan förväntas komma tätare, oftare och slå mot flera slags jobb och färdigheter än tidigare.”

Samtidigt uppmanar de beslutsfattarna att vidga perspektiven. Innovation handlar om mycket mer än forskning och stärkt innovationspolitik handlar om mycket mer än ökade forskningsanslag.

I själva verket finns inget rakt och enkelt samband mellan FOU-satsningar och tillväxt. Ny kunskap ger ekonomisk avkastning först när den tar sig praktiska uttryck i form av bättre varor, tjänster, processer och arbetssätt, och för att detta ska ske i tillräckligt stor omfattning måste villkoren för entreprenörskap vara tillräckligt bra.

Från politiskt håll är man ofta förtjust i riktade insatser, som tillåter makthavare att visa att de är engagerade och angelägna att vara med och påskynda förlossningen av morgondagens näringsliv.

Det blir två delar FOU-subventioner och tre delar statligt riskkapital och slutar för det mesta med pannkaka.

Och även när den sortens riktade åtgärder någon gång når framgång – när undantaget bekräftar regeln – är det av ytterst begränsad betydelse jämfört med generella förhållanden som skola, infrastuktur och skattesystem.

Braunerhjelm, Eklund och Henrekson fäster inte heller stor vikt vid direkta, innovationsfrämjande satsningar med offentliga medel. I den mån sådant ska göras får det lagas efter läge och utvärderas ordentligt, och det viktiga är att projekten inte bara har början utan också ett slut.

I stället lyfter de fram höjd utbildningskvalitet, konkurrens och förbättrad tillsyn i välfärdstjänsterna samt en mer välvillig inställning till geografisk koncentration.

Täta miljöer är mer innovativa och om fler människor vill bo och arbeta i större städer bör infrastruktur- och bostadspolitiken utformas så att det blir möjligt.

Och så skatterna. De tre borgerliga statssekreterarna höll, i princip, med författarna även om att skattesystemet i högre grad bör utgå från ett entreprenörs- och innovationsperspektiv.

Men varför talar då deras partiledare om att sänka bolagsskatten i stället för skatten på entreprenörskap? Något måste ha blivit fel. Men än finns tid kvar att ställa saker till rätta.