Politiker älskar forskare. När deras resultat kan anföras som stöd för en viss åsikt, det vill säga. Debatten om boken Jämlikhetsanden (Karneval förlag 2010) , som påstods bevisa att jämlikhet ger bättre hälsa, var ett typexempel på detta. För vissa vänsterdebattörer var boken ett slutgiltigt bevis för att deras politiska ideologi var Den Rätta. Vetenskapen hade ju sagt det.

Det är sällan så enkelt. Visst är det bra att politiker intresserar sig för forskares resultat, men det blir ofta problematiskt. Dels därför att politik inte handlar om att forska fram vad som är bäst för människan, utan i grunden måste handla om värderingar och idéer. Dels därför att vetenskapliga resultat ofta är för komplicerade för att användas som agitatoriska slagträn.

Så är också fallet med frågan om inkomstskillnader och hälsa. Det var tydligt i går, då Institutet för Näringslivsforskning presenterade boken Blir vi sjuka av inkomstskillnader? (Studentlitteratur 2012), skriven av nationalekonomerna Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström. Författarna har grävt i forskningsunderlaget kring samband mellan inkomstskillnader och hälsa. Slutsatsen är att det inte finns något rakt och entydigt svar, men att kopplingen på individnivå verkar vara svag. Sambandet mellan inkomstnivå och hälsa, däremot, är tydligt positivt.

Det betyder inte, som gårdagens seminariepanel påpekade, att det inte finns skäl att förorda små inkomstskillnader. Det kan man göra både av ideologiska skäl och av andra. Drakoniska skillnader torde till exempel inte vara bra för tilliten och gemenskapen i samhället. Men åtgärder för att minska skillnaderna riskerar också att istället hålla människorna nere, genom att belöningen för goda idéer och framgång bara blir en högre skattesats.

Den mest entydiga lärdomen av forskningen kring inkomster och hälsa, att döma av gårdagens seminarium, är vikten av att lyfta inkomsterna hos dem som tjänar minst. De låga inkomsternas litenhet är det stora problemet, snarare än de höga inkomsternas storhet. I ett sådant läge är höga skatter och stora marginaleffekter knappast hjälpande åtgärder. Det borde politiker för övrigt kunna konstatera utifrån värderingar och ideologi, oavsett vad forskningen säger.