Ledare
I dagarna gjorde chefen för den Europeiska centralbanken (ECB) Mario Draghi ett uttalande som ”tolkades” som ”bestämt och hoppingivande”. Den del som – enligt vissa experter – bidrog till att alla världens börser blev glada är lätt att återge ordagrant; Draghi sade att ECB är ”redo att göra allt som krävs” för att rädda euron, och lade – i en icke tidigare hörd ton av fräckhet – till ”Tro mig, det kommer att räcka.” Effekten blev att euron stärktes mot andra valutor, priset på de krisdrabbade ländernas statsobligationer ökade, och stämningen blev mer optimistisk än på länge.
Det han syftade på tolkades enhälligt som att ECB återigen kommer att storköpa spanska statsobligationer, och andra krisländers, ifall de berörda obligationsräntorna blir så höga att de stör det europeiska finansiella systemet, vars smidiga flyt ECB uppdragits att säkra.
Förutom marknadens positiva reaktioner handlade de efterföljande analyserna mestadels om huruvida ECB är på väg att överskrida sitt mandat. Men reaktionerna i sig har inte fått den uppmärksamhet de förtjänat. Det faktum att en halv mening kan ha omvälvande betydelse för hela världsekonomin betraktas som en rimlighet är en smärtsam påminnelse om vilken turbulent värld vi lever i.
De europeiska politikerna svänger 180 grader, går från ena ytterligheten till den andra, med allt kortare intervaller. Spara eller slösa. Merkel eller Hollande. Åtstramning eller tillväxt eller bådadera. Ena dagen är Tyskland den säkraste tillflykten för kapital och en outsinlig skattekista, andra dagen vaknar kreditvärderingsinstitutet Moody’s till liv och ifrågasätter landets höga kreditbetyg.
Det är självfallet lätt att filosofera kring vad som bör och inte bör göras. Utmaningarna som väntar de europeiska ledarna efter sommarsemestern är monumentala. I dag är Spaniens stora dag. Vi väntas få mer information om hälsotillståndet av landets ekonomi. Vi förväntas komma närmare klargörandet huruvida ett officiellt räddningspaket för hela landet kommer att vara nödvändigt. Mycket tyder på att de redan utlovade 100 miljarderna (euro) är långt ifrån tillräckliga.
Det som händer i Europa är stort, mycket svårt att greppa, och åtgärderna som föreslås är stundtals radikala. Det säger sig självt att en massiv uppbyggnad av nya institutioner under panikartad brådska inbegriper stora risker. Risken är påtaglig att slutbygget blir likt Hötorgsskraporna i centrala Stockholm. Onödigt stora, otrevliga att titta på och svåra att ta bort.
I stormiga tider är det extra viktigt att hålla huvudet kallt. Eftertänksamhet är en bristvara, i synnerhet om den måste kombineras med vaksamhet och engagemang. I den europeiska stormen har finansminister Borg varit konsekvent i sin försiktighet. Det är en rimlig strategi.
