I januari 2007 klagade Göran Persson över att finansdepartementet i alliansregeringen hade blivit för svagt (Privata Affärer 17/1). Året efter klagade han istället över att allt ”känns så ohyggligt styrt från finansen” (Expressen 9/11-08).

Väljarna tycks dra liknande slutsatser, och gilla resultatet. Anders Borg är nu större än Fredrik Reinfeldt, enligt en förtroendemätning gjord av opinionsinstututet Demoskop.

Övertaget är särskilt stort bland socialdemokratiska väljare, varav 41 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Borg mot 24 procent för Reinfeldt. Onekligen har mycket hänt sedan den dåvarande brittiske finansministern Gordon Brown före ett EU-möte misstog Borg för någons medhjälpare.

Det är på många sätt ett intressant trendbrott. Finansministerns roll i svensk politik har ofta varit otacksam: hålla i plånboken och strama emot när regeringskollegorna ber om pengar till mer eller mindre behjärtansvärda ändamål. Men under Borg – och under de gångna årens ekonomiska turbulens – har den bilden skiftat färg.

Borg skiljer sig inte från sina företrädare i det avseendet och har ibland varit väl försiktig. Hans försvar av värnskatten förefaller mer politiskt än ekonomiskt. Och det paternalistiska uttalandet om att ”det ska löna sig att jobba, inte supa eller röka” hör snarast hemma i historieböckerna, tillsammans med de dagliga brödskivorna.

Men Borgs försiktighet uppskattas av väljarna, och har inneburit att Moderaterna har blivit det verkligt tunga expertpartiet i svensk politik.

Samtidigt har Socialdemokraterna undergrävt sin egen ekonomiska tyngd och trovärdighet. Deras ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich har nu ett hårt reparationsarbete framför sig. Hans förtroendesiffra är nio procent.

Och som han själv har sagt: ”Jag är ingen expert.”