SU-ordföranden Jytte Guteland stod för skön absurdistisk radioteater igår morse. Hon intervjuades om socialdemokratins framtid av Klaus Wolf-Watz i P1 Morgon och levererade ytterst bestämda krav med ytterst obestämt innehåll.

Förnyelsens stund är inne: ”Det har varit vinter i partiet väldigt länge nu. Eller senhöst. Och nu blåser det lite extra kallt. Men man vet samtidigt att den här förändringsviljan som finns, den ökar när självinsikten ökar.”

Men vari förnyelsen ska bestå, det fick inte stackars Wolf-Watz reda på hur uthålligt han än frågade. Till sist gav han upp om politiken och gick över till vem som bör efterträda Mona Sahlin. Och Guteland blev inte svaret skyldig, bara substansen: ”Även där så behöver vi öppna upp och låta människor komma fram nu.”

Ska nästa partiledare sitta i riksdagen? Kanske det, kanske inte: ”När det handlar om partiets ledning, eller när det handlar om partiordförande, så måste faktiskt många få vara med och tycka till … Jag tror inte att man ska stanna vid nånting just nu.”

Mina tankar stannade inte heller vid vare sig Sven-Erik Österberg eller Mikael Damberg, utan de gick till Peter Dalles långfilm Yrrol, där Suzanne Reuters rollfigur är med på ett surrealistiskt spånarmöte om vad man ska ge chefen i 50-årspresent:

Jag tycker att det skulle vara roligt att ge en fantasipresent, så där, i regnbågens alla färger. Och så skulle man kunna lägga den i lite skär bomull med guldkanter, och så kanske man skulle kunna ha några änglar ovanpå som sjunger. Och sedan kanske det kunde bli mörkt så man inte såg presenten eller nåt. Jag vet inte…

Kollegerna tänder inte riktigt på alla cylindrar, så hon gör ett nytt försök:

Ja, annars skulle man kunna ge en sagoprinsessa också, i marsipan, med rosa underbyxor i kräpppapper som krusar sig. Och sedan när man rör lite vid den kommer det fågelsång så där mystiskt, som man inte hör riktigt, för att det blir svart, eller nåt sånt. Jag vet inte…

Tänk så underbart det kan vara med förnyelse under den korta tid av gräns- och ansvarslöshet då man inte behöver stanna vid någonting. Regnbågens alla färger, guldkant, mystisk fågelsång, Margot Wallström byter fot... Tanken svindlar. Men hux flux är fantasipresenten avtäckt och mörkret sänker sig. Så njut så länge det varar, snart har en valberedning fått sin form.