Ett år har gått och på FFLH:s hemsida blir man upplyst om att Estland, Lettland och Lettland var ”lydstater” under Sovjettiden. Jag frågade professor Vytautas Landsbergis om hans uppfattning. Landsbergis är frihetshjälten som blev Litauens första ­president efter frigörelsen 1990. Nu är han ledamot av EU-parlamentet.

– Litauen var en ockuperad och olagligt annekterad stat, som också kunde beskrivas som en särskild sorts koloni (en av många) i det sista europeiska imperiet.

Hur reagerar du på att en statlig myndighet ­använder begreppet lydstat?

– Lydstat var en riktig beteckning bland annat för det kommunistiska Polen, men inte för de tre baltiska staterna som ockuperades och med våld inkorporerades i Sovjetunionen. Det är att fara med osanning att använda det.

Det är bara ett exempel på hur man har fått enkla, men samtidigt mycket känsliga, fakta om bakfoten. Ett annat är talet om ”polska förintelseläger”, när man i själva verket avsåg nazistiska förintelseläger i Polen. Kort sagt, de historiska kunskaperna brister bland dem som har till jobb att veta bättre.

Ett annat problem är att det är tätt med social­demokratiska politiker bland de anställda – med styrelsens ordförande ABF:s förbundsordförande Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen. FFLH har också ­anställda som står längre till vänster – och det är klart att om man har sin bakgrund i Ordfront kan det kännas kymigt att upplysa om kommunismen.

Forum för levande historia har aldrig fungerat ­riktigt bra, och det har inte blivit bättre sedan myndig­heten fått kommunismen på agendan. Huvudproblemet är att man har valt att göra en egen tolkning av upp­draget. Ideologin ska bara vara en ”referensram och endast diskuteras i det fall det är nödvändigt för att lättare kunna förstå skeendena”. Omsatt i praktiken innebär det att upplysa om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. I det perspek­tivet hade det så att säga inte spelat någon roll för historien om Lenin hade varit folkpartist i stället!

Det blir inte mindre motsägelsefullt när man ­motiverar ställningstagandet med att det är enskilda personer som begår brott, inte ideologier. Spelar inte individens politiska och moraliska värdesystem roll för handlingarna?

Det ligger nära till hands att se politiseringen av FFHL i ljuset av socialdemokratins problem. Å ena sidan intimt samarbete med vänsterpartiet (med en icke-reformerad del), och å andra sidan flirten med aktiviströrelser ännu längre till vänster (till exempel inom ramen Socialistiskt forum som gick av stapeln i helgen). Att glömma ideologin blir en bekväm utväg för att få ekvationen att gå ihop.

Efter kritik från bland andra Jan Björklund har överintendent Eskil Franck gjort en taktisk reträtt och ­dementerat sin tidigare uppfattning om att den kommunistiska ideologin inte har något förklaringsvärde (Brännpunkt 2/9, 21/11). Men han ger den fortfarande inte någon särskild tyngd. Det duger inte.

Franck värjer sig också fortfarande – och i enlighet med den programförklaring som antogs innan han tillträdde – för att samarbeta med den partipolitiskt oberoende Upplysning om kommunismen; ”privata intressenter” är inte intressanta. Varför då? UOK har faktiskt gjort något – och gjort det bra. I själva verket finns det något insulärt och självgott över overksamheten. Den förra FFLH-chefen Anna-Karin Johansson ratade samarbete med forskningsinstitut för brott begångna mot den polska mänskligheten 1939–1989. Exemplen kan flerfaldigas.

Man kan ha olika uppfattning om att en statlig myndighet sysslar med historieupplysning, men det är ­solklart att det behövs upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten. Bland de unga är kunskaperna mycket sämre om Gulag än om de ­nazistiska förintelse­lägren – och även bland de äldre är det dåligt ställt. I K-G Bergströms intervjuprogram Rakt på ser vi varje gång KGB i studiobakgrunden. I rött. Det kanske verk­ar lite ”sexigt” att anknyta till den kommunistiska mördarorganisationen. Det är det inte. Begrunda rea­ktionerna om det i stället stod SS. I brunt.

Claes Arvidsson

08-13 52 27 ,

claes.arvidsson@svd.se