Företagen är de enda jobbmaskinerna vi har

Ljusnande tider? Inte i ekonomin. När Konjunkturinstitutet (KI) kommer med en ny prognos för 2009 och 2010 lägger man svartmålningsutrustningen åt sidan till förmån för något riktigt dystert. Om Edvard Munch varit i livet hade han haft god chans att få göra förstasidan.

Tillväxtmotståndarna får vad de drömt om så länge. I år väntas svensk ekonomi krympa med nästan fyra procent och återhämningen blir bräcklig under 2010. En kvarts miljon arbetstillfällen går i så fall förlorade och var sjätte som arbetar inom industrin blir av med jobbet.

Till skillnad från 90-talskrisen har dagens brutala nedgång sitt upphov långt bortom Sveriges gränser. Övriga delar av industrivärlden går minst lika dåligt som vi.

Enligt en bedömning som har gjorts av OECD inför det internationella toppmötet i London på torsdag kommer den amerikanska ekonomin att backa med fyra procent 2009. Euroländernas ekonomi faller ungefär lika mycket, och Japan ser fram mot ett BNP-tapp på någonstans mellan sex och sju procent.

Svensk industri drabbas hårt när exportmarknaderna sviktar. Sveriges statsfinanser drabbas hårt när industrins vinster sjunker och arbetslösheten sticker i väg. På så sätt är G20-processen och vad som händer på den internationella politiska scenen faktiskt viktigare för svensk välfärd än besluten som fattas av riksdag och regering.

Socialdemokraternas nye partisekreterare Ibrahim Baylan kommenterar KI:s prognos genom att kräva större statsutgifter. ”Vi måste i den här ganska exceptionella situationen vidta åtgärder så att människor har ett jobb att gå till”, säger han till Nyhetsbyrån Direkt.

Baylan låtsas som om regeringen helt enkelt kan bestämma att det inte ska bli någon ökad arbetslöshet, och att det bara är viljan som brister. Det är att tala mot bättre vetande. Finanskrisen och lågkonjunkturen är globala fenomen som utsätter Sverige för ökad arbetslöshet oavsett vad regeringen gör.

Detta är inte ett argument för att regeringen ska göra ingenting, men det manar till ödmjukhet och insikt om konjunkturpolitikens begränsningar.

Stora satsningar på efterfrågestimulanser blir dyra och saknar förutsättningar att lyckas. Sänkt moms i Sverige har begränsad effekt som bot mot inställda maskinbeställningar i Centraleuropa och Asien. Utgiftspolitik ökar den offentliga skuldbördan och gör människor osäkra på framtiden i stället för att rädda jobb.

Men visst finns en dagordning som Alliansen kan jobba med: Var aktiv inom EU mot alla former av handelshinder, oavsett om de gäller varuhandel eller finans. Tryck på startknappen i framkörda infrastrukturprojekt och ta in privat kapital där det går. Satsa på underhåll: det är mer snabbstartat och kostnadseffekivt än att bygga nytt. Lindra löneskattebördan för små företag och låt Skatteverket ge dem längre betalningstider. Lås upp Las.

Och lägg omedelbart av med de röstfiskande angreppen på ”näringslivet”. Små, nya och snabbväxande företag är ingen samhällsfara utan de enda jobbmaskiner som Sverige har.