replik | Euron och konkurrensen Agneta Dreber (24/7) och Gunnar Hökmark (31/7) kan inte förstå hur man kan vara marknadsliberal och samtidigt vara emot EMU. Jag försäkrar att det går alldeles utmärkt. Många ledande ekonomer - åtminstone i de marknadsliberala anglosaxiska länderna - är för ett system med flytande växelkurser. En av de främsta förespråkarna för flytande växelkurser har sedan flera decennier varit marknadsliberalen och nobelpristagaren Milton Friedman. En flytande växelkurs innebär att ett land kan föra en självständig penningpolitik inriktad på prisstabilitet. Det har Sverige nu gjort framgångsrikt under de senaste tio åren. Inflationstakten har hållits kring målet två procent. Växelkursen har bestämts på valutamarknaden och varierat för att stabilisera den svenska ekonomin vid den eftersträvade inflationstakten. Som Milton Friedman en gång uttryckte det: Det är bättre att låta ett enda pris - växelkursen - variera än att tvinga alla priser och löner i landet att anpassa sig när landet av något skäl går i otakt med omvärlden. När inte växelkursen mellan länder kan förändras måste nämligen de relativa prisnivåerna förändras i stället. Det är därför Irland har haft en hög och Tyskland en mycket låg inflationstakt inom EMU.
Växelkursförändringar spelar således en viktig roll för att stabilisera ett lands ekonomi. Men de innebär också en kostnad för export- och importföretag, som måste betala för att skydda sig mot förändringar i valutornas värde. Denna kostnad kan jämföras med ett handelshinder. Men det är ett mycket litet handelshinder, som (mycket) högt räknat kanske kan uppgå till 1-2 procent. Det är särskilt obetydligt om man ställer det i relation till andra handelshinder eller till den osäkerhet om kostnads- och marknadsutveckling som företag alltid måste hantera. Ändå är det borttagandet av detta obetydliga handelshinder som EMU-förespråkarna hänger upp alla de påstådda positiva ekonomiska effekterna av ett EMU-medlemskap på - samtidigt som de helt bortser från växelkursens centrala roll för att stabilisera hela ekonomin.
Gunnar Hökmarks inlägg avslöjar att han inte har förstått hur dagens penningpolitiska regim fungerar. Tyvärr är han nog inte ensam om detta. Han tycks tro att vi, om vi står utanför EMU, kan låta kronan depreciera för att skydda oss från utländsk konkurrens och jämför detta med tidigare decenniers devalveringspolitik. Sanningen är den att så länge vi håller kvar vid inflationsmålet, vilket vi har all anledning att göra, kan kronan gå både upp och ner. För höga löneökningar i Sverige kommer att tvinga Riksbanken att strama åt. Resultatet blir arbetslöshet eller lönesänkningar. Inom EMU skulle samma resultat uppnås via försämrad konkurrenskraft. Den viktiga skillnaden är att en penningpolitisk åtstramning inom EMU inte skulle vara anpassad till utvecklingen i den svenska ekonomin utan till utvecklingen i hela EMU-området. I värsta fall kan den gemensamma penningpolitiken bli kraftigt destabiliserande för ett land som Sverige.
Det finns en rad åtgärder som är viktigare än EMU för att öka konkurrensen och uppnå en god ekonomisk tillväxt i Sverige. En del av dessa kan vi fortsätta att arbeta för inom EU, exempelvis avreglering och liberalisering av EU:s höga yttre handelshinder, andra kan vi genomföra helt på egen hand, exempelvis underlätta nyetablering av företag och stärka incitamenten för arbete. EMU tar bort fokus från dessa frågor. Vad värre är: EMU-förespråkarnas vildvuxna löften invaggar oss i en falsk förhoppning om att allt löser sig bara vi säger ja till EMU. Så är det inte. Det är tvärtom.
