Rekordhög tillväxt, en arbetsmarknad under återhämtning och statsfinanser på väg mot rejäla överskott drar avundsamma blickar åt sig i en tid när många får suga på ramarna, och det är allt annat än konstigt att fyra ministrar slår sig för bröstet och talar om en ny Sverigebild i en debattartikel inför mötet i Davos. (Däremot är det konstigt att alla fyra kommer från ett enda av regeringens fyra partier.)
Jag misstänker att en och annan bitvarg mumlar missnöjt över att en borgerlig regering torgför den svenska samhällsmodellen: den är ju sossarnas! Och jag vet att socialdemokrater skär tänder av samma skäl. Med Anders Borgs politik blir det inte Sverige som hyllas om tio år, säger Thomas Östros till DN, och Karin Pettersson i Aftonbladet talar om ”högerns hyckleri”. Hon menar att svenskarna har S att tacka för allt som är bra, medan Alliansen gröper ur och förstör.
Men det är hög tid för både högerns och vänsterns nostalgiker att lyfta blicken från backspegeln och se en ny verklighexwt i vitögat. Att det går bra för Sverige 2011 beror inte på att vi ömt har vårdat idéerna och politiken från den sociala ingenjörskonstens glada dagar utan på att vi har tagit ett långt och omsorgsfullt farväl av dem.
I en rapport inför Davosmötet (The Nordic Way ) identifierar ekonomen Klas Eklund den framgångsrika krishanteringen på 1980- och 1990-talen som huvudförklaring till att det går så bra för Sverige i dag. Jag vet inte riktigt vad som var så bra med 1980-talet, men vad 1990-talet beträffar är det rätt.
Övermodet i 1960- och 1970-talens offentliga expansion gjorde stor skada på ekonomin och näringslivet och skapade väldiga obalanser, vilket ledde till stagnation och sedan till en akut kris med kronförsvar, bankhaverier och massiv utslagning av jobb. 1990-talet fick sona vad 1970- och 1980-talen brutit, men de ansvariga lade om politiken i grunden och 20 år senare skördar vi frukterna av reformpolitiken.
Förutsättningarna för ekonomisk verksamhet har förbättrats i grunden. Skatterna förblir högre än på många andra håll men de har blivit rimligare. Skattetrycket toppade på 56 procent av BNP men är på väg mot 45-procentsnivån. Penningpolitiken håller inflationen i schack. Finanspolitiken har fått ett regelverk som gör att statens utgifter hålls i strama tyglar. Det finns privata alternativ i välfärden och socialförsäkringarna har reformerats så att de blir långsiktigt hållbara. En lång rad varu- och tjänstemarknader är avreglerade, vilket har skärpt konkurrensen och lett till ökad produktivitet och höjda reallöner. De konfiskatoriska arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna är avskaffade. I dag hade Ingvar Kamprad inte haft alls samma skäl att flytta Ikea utomlands.
Det talas om att Fredrik Reinfeldt har gjort sig valbar genom att ta över Socialdemokraternas kläder, men vad han gjort är att fortsätta den reformlinje som inleddes på 1990-talet. Välfärdsstaten finns kvar men den har successivt mist sina socialdemokratiska särdrag och tagit borgerlig skepnad i stället. Ett socialt skyddsnät och allas tillgång till vård och utbildning fortsätter att vara hörnstenar men detsamma gäller valfrihet, utrymme för företagsamhet, ordentliga självrisker och ett mer anständigt skattetryck. De rödgröna förlorade valet 2010 därför att de upplevdes som ett hot mot denna nya välfärd.
Sveriges plats i solen är ett kvitto på frihetens, ansvarstagandets och den politiska ödmjukhetens framgångar.
Reinfeldt får gärna sola sig bara han inser att reformarbetet inte är ett avslutat projekt utan en ständigt pågående process. Sedan 1991 har vi gjort mer rätt än fel, men när det gäller innovationer, entreprenörskap, enskilt ägande, infrastruktur, utbildning, bildning och omsorg om samhällets genuint sköra finns mycket att uträtta. Ibland kan förändringarna ske i samförstånd, ibland måste det bli kontroversiellt om resultatet ska bli bra.
”Konsensuskultur” må vara en vanlig förklaring till renässansen för Sverige. Klas Eklund är också inne på det. Och visst: Det har varit rätt stort samförstånd om reformpolitiken och det har gjort förändringarna lättare. Men glöm inte att det rådde stor konsensus även om stolligheterna som en gång skapade krisen.
