Monarkin är fel i princip men rätt i praktiken. Det skriver Anders Isaksson i antologin För Sverige - nuförtiden (Bokförlaget DN, 2006) och passar i förbifarten på att berätta att Per Albin Hansson blev övertygad monarkivän på gamla dagar. Under partikongressen 1944 gick han omkring med kunganål på kavajen.

Per Albin fick inte stöd för att stryka partiprogrammets krav på republik - vi får se om Nalin Pekgul lyckas bättre - men det har inte gjort någon större skillnad. När kung Carl XVI Gustaf firar sin 60-årsdag nu den 30 april kan han göra det i trygg förvissning om att s fortfarande tar det väldigt lugnt med att göra praktik av principerna.
Isaksson är vass och läsvärd, men han har fel på en viktig punkt: Den svenska monarkin är inte fel i princip.

Den är förankrad i riksdagsbeslut, åtnjuter brett folkligt stöd och gör ingen människa förnär. Man hör ofta påståenden om att monarkin är oförenlig med demokratin och förlegad men sällan bra argument varför det skulle vara
så.

Vår monarki är inte odemokratisk. Den är grundlagsfäst, och grundlagen har beslutats av riksdagar som har valts i allmänna val. Grundlagen är ganska lätt att ändra, det krävs bara två riksdagsbeslut med val emellan, så republiken är i en mening bara ett par klubbslag bort. Att folket inte vill höra de klubbslagen är en del av demokratin, inte ett hot emot den.

Idén att det skulle vara fel att landets främsta ämbete går i arv bygger på felsynen att det är ett jobb som andra jobb att vara kung. Men att vara statschef i Sverige är inte en anställning. I stället har svenska folket valt att ha en kungafamilj där man föds till sin uppgift, fostras till rollen att leva i det ständiga strålkastarljuset och där tronföljaren en dag tar över ansvaret utan att ha varit utsatt för konkurrens - och allt detta är själva poängen.

Den långa förberedelsetiden inför öppen ridå främjar förtrolighet emellan folk och kung - eller drottning. Man får en gemensam historia, gemensamma minnen, och det skapar särskilda
förutsättningar för monarken att fylla den samlande, symboliska statschefsrollen.

Att kungen mötte sådant gensvar efter sitt tsunamital i Stockholms stadshus beror inte minst på att så många har egna minnen av hans barndom, uppväxt, trontillräde, giftermål, familjebildning, svårigheter och glädjestunder. Man har upplevt hans motgångar - och gladdes därför desto mer åt att han vågade vara öppen och att han träffade så rätt.

Republikanernas alternativ är presidenten. Men vad för presidentskap har de att erbjuda? Knappast en amerikansk eller fransk statschef med stor exekutiv makt; jag vill se den statsminister som skulle acceptera en sådan förändring av grundlagen.

Återstår en sorts uppgraderad talman, som med stor sannolikhet har gått samma sorts karriärväg som ministrar och generaldirektörer. Vi får inte bättre maktdelning. Däremot mer av polarisering och politisering kring statschefsämbetet - och mindre av historia, lyster och gemenskap. Vad i all världen skulle vara vunnet med det?

Att det blir modernare? Ibland hörs argumentet att det skulle vara omodernt med monarki. ”Kvarleva”, som Isaksson skriver. Men det speglar en konstig idé om vad som är tidsenligt.

På 1960- och 70-talen härskade åsikten att allt gammalt var vrövel, att traditioner var larv och ritbordet rätt ställe att bygga samhället på. Vi fick en social ingenjörskonst, som må ha haft goda ambitioner men som ställde till mycket elände i sitt övermod.

Att riva gamla innerstäder och bygga torg med Domus, försäkringskassa och p-hus verkade modernt och rationellt - i dag ångrar många det bittert. Att riva monarkin verkade också vara det enda rätta, men där nådde socialingenjörerna inte ända fram.
I dag har vi erinrat oss att människor har behov av symboler och ritualer.

Det finns en längtan efter ledarskap som främjar identitet och förankring och är mindre sturskt när det gäller att tala om precis hur allting ska vara. Se på intresset för nationaldagsfirandet. Se på vallfarten till kyrkorummen efter tsunamikatastrofen.

Om vi i dag avskaffar monarkin i rationalitetens namn kommer vi snart att i det beslutet se ett uttryck för samma kortsiktiga vandalism som vi i dag ser i de okänsliga citysaneringarna.

”Debatten om monarkin i Sverige tangerar ofta det absurda”, skriver Lars Ohly i sitt bidrag i antologin. Och republikanska föreningens ordförande Hillevi Larsson bevisar att Ohly vet vad han talar om: ”Det svenska kungahuset är en feodal, diktatorisk kvarleva.”

Med sådana republikaner kommer knappast folkets stöd för monarkin att svikta. Kungen kan sitta kvar på sin tron och kronprinsessan ta över efter honom. Det som bestämmer statsskickets framtid i vårt land är om tronföljarna vill och orkar.