Det är länge sedan partiprogram från S renderade rubriker modell större. Fredagens diskreta utskick från partihögkvarteret – utkast till nytt partiprogram – verkar främst locka oss som är särskilt politiskt intresserade. Antingen myser man av igenkännandets trivsel, eller förfäras över den röda gammelretoriken.

Det är väldigt lite av Stefan Löfvens stadiga nutidsförankring i ordval, analys och ideal. Snarare är det en påminnelse om Håkan Juholts underhållningsvärde och LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldssons klasskampsretorik. I kapitlen om vision, värderingar och samhällssyn upprepas beskrivningen av det demokratiska samhället så idogt att ingen kan missa hur skribenterna uppfattar ett sådant.

Tilltro till politiker och till den politiska sfären är lika stark som skepsis och misstro till medborgare och näringsliv. ”Demokratin” behövs för att stävja och organisera medborgarnas önskemål och projekt.

I välfärdsfrågor innebär det att val av vård eller äldreomsorg bäst görs av dem som sitter i kommunfullmäktige i stället för av de vård- eller omsorgsbehövande själva. Såvida de inte sitter i en kommunal nämnd vill säga, eftersom de då kan tillskrivas omdömet att välja för såväl sin egen som andras del.

Åtskilligt känns igen från tonen i det yrkande som Malmö arbetarekommun tidigare i höstas formulerade och sände till de högre partiorganen: ”...initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktioner för vår gemensamma välfärd bör undantas marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta.”

Eller vad tycks om visionen: ”Socialdemokraterna vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande.” Det är inte svårt att raljera över hur en sådan prägel skulle kunna ta sig uttryck. Men det är inte särskilt lustigt.

I utkastet existerar bara marknad och politik och båda sfärer mår bäst av ytterligare detaljstyrning. Med samhälle avses uteslutande staten och när civilsamhället nämns förväxlas det med folkrörelser och föreningsliv. Även dessa nämns som instrument i den demokratiska styrningen och kvar blir väldigt lite av allt det som inte är politik.