Nu behöver vi kanske inte vänta mycket längre på den spännande upplösningen. En efter en har utmanarna röstats bort och snart kommer vinnaren att koras. Visst är utslagningen i melodifestivalen dramatisk men den är bara en västanfläkt mot de amerikanska primärvalen. Ja, förstås på den demokratiska sidan. John McCain blir republikanernas presidentkandidat och kan med upphöjt lugn njuta av hur Hillary Clinton och Barack Obama mosar varandra.

Det är knallhårt mellan Clinton och Obama. Försnacket inför dagens viktiga primärval i Texas och Ohio (samt i Vermont och Rhode Island) handlar mest om att vinna eller försvinna. Det vill säga för Clintons del. Frågan är om hon har samma förmåga som sin Bill att bli en comeback kid.

Hillary Clinton startade som favorit medan Barack Obama började som förlorare. Det visar på styrkan i den amerikanska demokratin. Visst krävs det kosing för att bli president. TV-reklamen haglar. Kampanjerna är stundtals rätt smutsiga och populistiska. Men precis som hos Kristian Luuk fälls inte avgörandet av en snäv krets insiders, utan makten över vem som ska bli vinnare ligger hos dem som röstar.

Barack Obama möter väljarna med framtiden som budskap medan Hillary Clinton vill symbolisera erfarenhet. Hopp eller trygghet? Samtidigt försöker båda nalla på motståndarens varumärke, som när Obama ställer den retoriska frågan vilken utrikespolitisk erfarenhet Clinton har som gör henne särskilt lämpad att ta luren klockan tre på morgonen för att hantera en internationell kris (väcka Bill duger inte som svar).

Om det ska bli Clinton, Obama eller McCain som lyfter luren avgör väljarna vid finalen den 4 november. Men om samtalet kommer från Ryssland vet vi vem det är som ringer. Det är antingen den tillträdande presidenten Dmitrij Medvedev eller den blivande premiärministern Vladimir ­­Putin. Och det har vi vetat långt före presidentvalet i söndags (Putin var den ende röstande i det ”primärvalet”). Det är så den ryska demokratin fungerar. Det vill säga inte alls.

I Ryssland utgår makten inte från folket och politiken är inte offentlig. Om det ens finns något som kan kallas politik i vår mening.

Medvedev vann en jordskredsseger men det var egentligen Putin som fick rösterna. För många står den avgående presidenten för både trygghet och hopp. Segern är oomtvistad, men inte segermarginalen. Liksom efter parlamentsvalet i december har valkommissionen avvisat klagomål om valfusk, men det ingår i bilden. Men i den ingår framför allt kontrollen över massmedierna och förföljelserna av människorättsaktivister och olydiga politiker.

Det amerikanska presidentvalet handlar om personliga kvaliteter och politiska vägval. Allt granskas (även sådant som kan verka främmande för oss).

Det ryska presidentvalet handlade om att mobilisera stöd för makten. Och makten i Ryssland är inte knuten till institutioner utan till personer och ekonomiska intressen som verkar bakom ridån. Det finns alltså skäl att undra om det blir president Medvedev – med den formella makten i sin hand – eller premiärminister Putin som slår en signal till Vita huset. Kort sagt, hur länge ska resonemangsäktenskapet i Kreml hålla?

Snacka om kontrast. Ändå har amerikansk politik dåligt rykte i Sverige. Den avfärdas ofta som ytlig, som en slags politisk melodifestival där alla låter likadant. Men det förutsätter förstås att man inte har kollat in Luuk på lördagskvällarna. Det är kul, ibland vulgärt, stundtals bra låtar och jag får rösta.