Ledare
Den politiska debatten vore fattigare utan dem. Kristdemokraterna är ofta partiet som för in värderingar i diskussionen. Det gäller också när det inte är de själva som håller i taktpinnen.
Även när andra partier eller debattörer angriper KD blir det påfallande ofta en diskussion om värderingar och principer. När KD är inblandat kan man vara förvissad om att debatten kommer att innehålla mer än käbbel om procentsatser. Betoningen av värderingar är KD:s styrka, men kanske också lite av partiets problem. KD saknar plånboksfrågor.
”Förfärlig valrörelse. Det handlar bara plånboksfrågor hela tiden”, fnyste många socialdemokrater irriterat inför valet 2010. När de rödgröna ville prata solidaritet som grund för nödvändiga återställare ville nyhetsreportrarna bara veta vilka skatter som skulle upp, så att man skulle kunna förklara alternativen för väljarna. Att pressen fungerar så är knappast någon nyhet för S. I regeringsställning har man alltid varit noga med att hålla koll på vad politiken ”kostar” väljarna i termer av matkassar och blöjpaket för medelväljaren. Fråga en så kallad gammelmoderat, som förut har försökt diskutera skatter principiellt i valtider, så kan han berätta precis hur det känns.
Är plånboksfrågor något att fnysa åt? Är väljarna egenintresserade typer som inte förstår att det finns högre värden här i livet än pengar? Nej då. Saken är ju den att väljarnas plånböcker är kopplade till det väljarna ser som högre värden – nämligen att kunna sörja för och ge sina nära en dräglig tillvaro och en fin framtid. Det är liksom det vi alla strävar efter.
De nära och kära är en samhällelig beståndsdel som KD sedan länge identifierar som central. Analysen är korrekt, men sedan hamnar man ibland lite snett. För när kristdemokrater pratar om familjer bryr de sig mindre om deras plånböcker och mer om deras frihet.
Det är i och för sig bra att någon fokuserar på friheten. Jag är personligen helt enig med KD i många av de frihetsfrågor som Göran Hägglund brukar nämna. Även jag tycker att staten ska ge tusan i hur mammor och pappor fördelar föräldraledigheten och även jag kan se poängen i hur vårdnadsbidraget skapar ett alternativ till dagis. Många mätningar visar också att KD ofta har folkmajoriteten med sig i frågor som dessa. Men att folkmajoriteten håller med är inte samma sak som att de prioriterar frågan. Och att döma av KD:s ständigt vikande siffror så är det inte jättemånga som låter sin röst styras av dem.
Detsamma gäller de förslag som Hägglund lanserade i går. Många tycker säkert att det är vettigt att dela barnbidraget mellan föräldrarna, men det är nog ingen fråga som får dig att byta valsedel. Idén om att den förälder som arbetar mest när barnen är små ska få dela med sig av premiepensionen till den andra föräldern är även den sympatisk, men förmodligen inte heller någon kioskvältare opinionsmässigt.
– Ingen ska behöva tveka om att KD mer än något annat parti står upp för familjernas frihet, sade Göran Hägglund i sitt Almedalstal i går.
Ingen tvekar, men annat i KD:s familjepolitik kan skapa tvekan. I våras antog partifullmäktige ett nytt familjepolitiskt program innehållande idén att så kallade ”nuddisar” införs i förskolan. Nuddisar är ett system där du checkar in och ut ditt barn elektroniskt. En fördel är säkerhetsmässig – ingen annan kan hämta ditt barn utan din vetskap, men huvudsyftet är att uppmuntra föräldrar att tillbringa mer tid med sina barn. Systemet skulle nämligen göra det möjligt att ”koppla avgiften som föräldrarna betalar till faktiskt nyttjad tid”, vilket blir en morot för att hämta tidigare ”och ge barnen kortare arbetsdagar”.
Här snackar vi plötsligt plånboksfråga – i ordets allra mest väljaravskräckande bemärkelse.
För inget förskolebarn kan få kortare arbetsdagar utan att föräldern också får det. Medan andra diskuterar att den hämthets som präglar förskolan redan i dag krockar med normalt heltidsarbete, föreslår alltså KD ytterligare sten på bördan. Lägg därtill att ett sådant system skulle drabba ensamstående föräldrar oacceptabelt hårt och orättvist.
Den politiska debatten vore fattigare utan dem, ja. Men debattkrydda är inte det som tar dig över riksdagsspärren. Frågan som kristdemokrater lite oftare borde ställa sig är: Hur får vi väljarna att tycka att riksdagen vore fattigare utan oss?
