På plats | Rosenbad
Någon varmare vän av folkomröstningar är inte statsvetarprofessor emeritus Olof Ruin. Det gjorde han klart vid tisdagens demokratiseminarium i Rosenbad. Mer förvånande kanske var att han inte såg några problem alls, typ demokratiska, med att stockholmarna ska få folkomrösta om biltullar först efter det att sossemajoriteten i Stadshuset har infört desamma. Tvärtom hävdade Ruin att en sådan ordning kan ge medborgarna ett extra bra beslutsunderlag.
Detsamma skulle i så fall kunna gälla även för euroomröstningen, eller?
Det var också rätt märkligt att höra ledande statsvetare diskutera det politiska ansvarsutkrävandet och hur vi med ett annat valsystem ska kunna stärka demokratin (läs höja valdeltagandet). Märkligt därför att varken Gullan Gidlund eller Olof Petersson med ett ord berörde vilken inverkan politikers löftesbrott kan ha på själva röstviljan.
Men så var det också under överinseende av statsministerns närmaste förtrogne, samordningsminister Pär Nuder, som olika
valteknikaliteter liksom folkomröstningsinstitutet avhandlades. Detta dagen efter att Göran Persson i en interpellationsdebatt med folkpartiledaren Lars Leijonborg pressad tvingats krypa till korset och erkänna att jo, regeringen, Persson själv, stod bakom finansminister Bosse Ringholms ofinansierade vallöfte att höja ersättningsnivåerna i sjuk- och föräldraförsäkringarna den första juli i år.
Det var ett vallöfte som bara ett halvår senare fick skjutas på framtiden men som på valdagen fungerade som en rö(s)tmagnet. I det fallet hade det gjort detsamma om Sverige hade haft ett annat valsystem, t ex ett mer likt den tyska komplicerade modellen där vissa ledamöter väljs i enmansvalkretsar, andra i flermansvalskretsar, eller den engelska varianten med majoritetsval.
Den av regeringen ofta anlitade Olof Ruin lämnade redan 1997 över ett betänkade med förslag om hur svagheter i det nuvarande folkomröstningsinstitutet kan avhjälpas. Bland annat anser Ruin att rådgivande folkomröstningar, som hos oss i
praktiken har gjorts beslutande och därmed bindande för riksdagen, borde kompletteras med en s k kvorumregel. I klartext betyder det att lagstiftaren för att ta en viljeyttring på allvar skulle kräva att en tillräckligt stor andel av den röstberättigade befolkningen har deltagit i omröstningen.
Men ingenting har skett med Ruins betänkande och man kan förstå den frustration som han andades på seminariet. Det kan ju faktiskt inträffa att valdeltagandet i höst blir mycket lågt och att nejsidan vinner en knapp seger.
Ett sådant nej skulle inte vara mycket värt som folkets råd åt regering och riksdag. Ändå blir det i det läget svårt att undvika en långvarig politisk låsning i frågan eftersom det inte finns någon fastlagd bortre gräns för hur länge ett rådgivande folkomröstningsresultat ska gälla. Ruin menar att giltigheten bör begränsas till hur länge en riksdag sitter, en mandatperiod.
Det är en både rimlig och tilltalande lösning, särskilt mot bakgrund av det mer än 20 år gamla debaclet med kärnkraftens
vara eller icke. Men eftersom landets beslutsfattare inte har velat eller vågat befatta sig med frågan kommer Sverige tyvärr att få leva med ett eventuellt nej till euron långt efter valet 2006. Och det även om låt säga bara 30 procent av de röstberättigade masar sig i väg till valurnorna den 14 september.
Om nu inte socialdemokraterna överraskar genom att ta Ruin på orden och införa euron först, så att medborgarna kan skaffa sig ett fullgott beslutsunderlag innan de går till folkomröstning.
Maria Abrahamsson
