Folkhemmet dog med Affe

På Söder i Stockholm levde och verkade en stor, liten man: Affe Olsson. En enskild människa som gjorde skillnad på riktigt i hundratals människors liv.
Hårt arbetande lönearbetare tills han var drygt 50, därefter en ännu hårdare arbetande microföretagare i sin, hustruns och broderns lilla livsmedelsbutik på Söder. För en vecka sedan begravdes han, 55 år gammal.

Affe var den gode socialdemokraten förkroppsligad. Han var den typen av människa som kunde köpa
fyra ex av samma nummer av tidningen Situation Stockholm för att stödja de hemlösa. Han var generös mot alla och han arbetade långa dagar på lilla Vickys Livs på Skånegatan, tillsammans med sin hustru Ingrid och sin bror Janne. Det lilla familjeföretaget slukade all deras tid och kraft men kunde ändå knappt
försörja dem. Skatter och avgifter och onödiga pålagor från stadsdelsförvaltningen stressade Affe och
han oroade sig ständigt för framtiden. Att avskeda Storjanne, deras enda anställda som kostade pengar i form av lön och sociala avgifter, kom inte på tal: ”Han har ju barn att försörja”, sa Affe. Affe tog sitt sociala ansvar.
Affe var socialdemokraternas allra bästa medlemsvärvare två år i rad. Han berättade stolt att han fick äta lunch med statsminister Ingvar Carlsson.
Och Affe hade alla s-pins, medaljer och knappar ända sedan förra sekelskiftet i sitt lilla hemmamuseum där också ett stort porträtt av Olof Palme hängde på hedersplats i lägenheten och en byst av Hjalmar Branting stod på en hylla.
Affe Olsson var en äkta socialdemokrat, i själ, hjärta, ord och handling. Han var omtyckt och respekterad av alla och gjorde ingen skillnad på folk.

Lite svårt hade han nog för moderater. Men Mats Rudin var trevlig och dessutom stamkund. Och riksdagsledamoten Henrik S. Järrel och socialborgarrådet Mikael Söderlund gillade han. De besökte Vickys Livs i samband med att stadsdelsförvaltningen pådyvlade dem och andra småföretag
i kvarteren (inte minst korvgubbarna!) onödiga avgifter och bestämmelser. När småpåvarna utövade sin makt på ett sätt som gjorde att microföretagen riskerade att knäckas, försökte Affe kämpa emot
för han tyckte det var fel.
Någon hjälp från ”sina egna” fick han dock inte. Det gjorde honom sorgsen för han ville så gärna
att Sverige skulle vara ett gott folkhem för alla.
Och han var så besviken på s som han som inbiten ”partist” aktivt tjänat hela livet. Han visste inte
om han skulle kunna förmå sig att rösta på dem vid nästa val. Affe våndades verkligen.

Nu våndas Affe inte längre. Affe fick en hjärnblödning den 9 maj och vaknade aldrig upp.
Han följdes till sin sista vila av hundratals sörjande människor. Affes partikamrat Göran Persson skulle vara lika grön av avund som Affes favoritfärg, Bajengrönt, om han begrep vidden av vad Affe Olsson åstadkom under sitt liv och hur mycket
han bidrog till många människors välbefinnande
genom sin äkta socialdemokratiska ideologi som alla
– oavsett vad de röstar på – kunde ställa sig bakom.
När Affe dog, dog
också en stor del av den goda socialdemokratin. Nu är det Persson-, Danielsson- och Anna Sjödin-typerna som gäller. Den sista resten av Folkhemmet dog
med Affe.