När danske statsministern Anders Fogh Rasmussen i torsdags presenterade sin regeringsförklaring var det skattefrågan som var den mest överraskande. Att marginalskatterna kraftigt skulle sänkas hade han inte sagt ett knyst om i valrörelsen. Det säger en del om det politiska klimatet här uppe i norr. Vill man sänka skatterna gör man tydligen bäst i att hålla tyst om det, eftersom det automatiskt tolkas som att välfärden ska sättas på spel och inte tvärtom.

Men han väckte också internationell uppmärksamhet. Den deklarerade målsättningen att låta danskarna folkomrösta – ännu en gång – om sitt förhållande till EU antas få effekter utanför landets gränser.

Danmark, som är något så märkligt som ett genuint Europavänligt land fyllt av euroskepticism och nationalism, har sedan folkomröstningen 1992 om Maastrichtfördraget, där nejsidan vann, fyra undantag från EU-samarbetet. Fogh Rasmussen och hans nya rege-ring anser att dessa undantag är en hämsko för de utrikespolitiska ambitionerna. Och för en utomstående betraktare kan de faktiskt te sig lite egendomliga.

Danmark vidhåller att ett danskt medborgarskap går före ett europeiskt och deltar inte i EU:s överstatliga samarbete i rättsfrågor samt asyl- och invandringspolitik. I och med att migrationsfrågor står väldigt högt på dagordningen i Danmark, och bara delvis går att åtgärda på nationell nivå, är detta ett tveeggat svärd. Det här undantaget betyder nämligen att Danmark måste lämna sammanträdesrummet när EU fattar beslut i frågor som danskarna rimligen vill kunna påverka.

Danmark står utanför EU:s militära arbete. Paradoxalt, kan tyckas, eftersom Danmark är hängiven Natomedlem och till exempel deltog med styrkor till koalitionen som invaderade Irak, och alltså inte har något principiellt emot att delta i militära operationer i främmande land. Inkonsekvensen blev tydliggjord i Kosovo. När huvudmannaskapet övergick från Nato till EU fick Danmark plocka hem sina mannar. I ett EU som framgent ska bli mer bidragande i internationella fredsinsatser vill inte den danska borgerliga regeringen att landet betraktas som osolidariskt.

Man har inte infört euron. Men inte heller det utanförskapet är helt konsekvent genomfört. Danskarna behöll sin krone, men har å andra sidan helt kopplat den till euron. När EU:s centralbank ändrar styrräntan dröjer det ungefär femton minuter innan den danska riksbanken följer efter. Självständig- heten är därmed illusorisk.

Det här är nu inga frågor som Danmark står och faller med. Dansk press har också mest ryckt på axlarna över regeringens vilja att gå till ny folk- omröstning om att skrota undantagen. Men som signal till omgivningen, och i synnerhet till Stor-britannien och oss i Sverige som står utanför EMU, är det intressant. Danmarks val kommer att påverka opinionen även på den här sidan sundet.

Frågan är snarast varför Fogh Rasmussen väljer att ta tag i EU-frågan nu. Kanske ska man betrakta det hela som ytterligare en ansträngning att bygga ett politiskt underlag som inte är beroende av Dansk Folkeparti, som ju hyser stark euroskepsis. Med EU-frågan, som skär tvärs över politiska blockgränser, kan det politiska rummet möbleras om.

Men det är riskabelt. Folk har en tendens att inte rösta som politikerna vill när det gäller EU. Kanske är det därför Fogh Rasmussen inte vill tillåta någon omröstning om det nya EU-fördraget (den så kallade konstitutionen). Så agerar en full-fjädrad taktiker.