Den arabiska våren rör också vid Syrien. Mot bakgrund av att diktatorn Bashar al-Assad med brutalt övervåld från regimens militärmaskin mördat över 5000 människor sedan upproret inleddes i mars förra året kan det påståendet verka cyniskt, men likväl stämmer det. Utan den vårknoppning som inleddes i Tunisien hade regimen fortfarande suttit säkert i sadeln.

Sakta men säkert har oppositionen – trots att regimen satt in pansar och flyg mot civila bostadsområden – tagit politiska poäng och vunnit terräng. Det som började som små demonstrationer har vuxit till massprotester och det som inleddes med ett fåtal desertörer har blivit en motståndsarmé.

I själva verket finns det i nuläget egentligen inte något som direkt tyder på att Bashar al-Assad ska kunna undgå att tvingas sälla sig till det arabiska skräckkabinett som numera har ”före detta” på sitt visitkort. Mördandet i kombination med oviljan att stiga av har väckt sådant hat att han kan gå samma öde till mötes som Libyens Gaddafi.

Försöken att få al-Assad att avveckla diktaturen och bereda plats för oppositionen har varit misslyckade. Diktatorn vill inte, kan inte eller törs inte inse att hans tid är ute. Tyvärr är al-Assad inte ensam om denna blindhet. Visserligen har regimen blivit alltmer internationellt isolerad men de trogna själsfränderna på Kuba och i Venezuela viker inte från hans sida.

En mer handfast stöttepelare är president Mahmoud Ahmadinejad, som i gengäld fått göra Syrien till ett redskap för Irans makt och inflytande i regionen.

Tyvärr gäller ståndaktigheten även Kina och Ryssland, som båda är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Det säger naturligtvis åtskilligt om regimerna i Peking och Moskva. Blod på händerna från mördade kvinnor och barn i Syrien betyder ringa i det maktpolitiska spel som båda staterna bedriver.

Huvudbudskapet är att andra inte ska lägga sig i – med undertexten att det förstås också gäller bristen på demokrati i Kina och Ryssland. För Putin tillkommer både ett pekuniärt motiv (vapenexport) och ett militärstrategiskt (den ryska marinbasen i Tartus).

Detta gör förhoppningen att FN:s säkerhetsråd ska kunna enas om en resolution med verkligt bett närmast utopisk. Det gäller också det initiativ som nu diskuteras.

Arabförbundet har stegvis – visserligen långsamt men samtidigt med bevarad legitimitet på den arabiska gatan – flyttat fram positionerna och skärpt tonen mot al-Assad.

När uppmaningar och observatörer visade sig resultatlösa valde man att gå till FN med krav på att han ska avgå och vice presidenten tillträda med syfte att bilda en nationell samlingsregering. Det förslaget betecknar Ryssland som ”en väg mot inbördeskrig”.

Om säkerhetsrådet överhuvudtaget når fram till en resolution lär den bli urvattnad nästan till meningslöshet.

Tanken att inte ingripa mot slakten kan verka outhärdlig. Det finns dock en rad skäl till att Syrien inte kan bli ett nytt Libyen och det gäller inte bara möjligheten att få ett FN-mandat. Det finns dessutom en stark poäng med att syrierna välter al-Assad från tronen på egen hand. Den strategin utesluter dock inte hjälp.

Det finns inget som hindrar till exempel EU att gå vidare med skärpta sanktioner som träffar ekonomin och regimens hantlangare. Hjälpen utifrån kan också vara militär i form av rådgivare och underrättelser, kanske vapen.

Det tar tid, men ridån går ned för Bashar al-Assad.