Carl Bildt kunde inte hålla sig – han twittrade redan i tisdags. Och i går kom UD med ett pressmeddelande: biståndsminister Gunilla Carlsson ska ingå i en internationell kommission för att ta fram FN:s nya utvecklingsmål. De ska ersätta dagens åtta millenniemål för global utveckling, som löper ut år 2015.

Det är en god nyhet. Gunilla Carlssons styrprinciper för ett bistånd inriktat på tydliga och konkreta mål är viktiga. Ju mer dessa präglar FN:s utvecklingsarbete, desto bättre.

Men företrädare för FN har en tendens att överskatta de här målens verkliga roll. Tidigare i år kunde organisationen konstatera att hälften av målen redan hade uppnåtts. Till exempel har fattigdomen och hungern i världen halverats sedan 1990, då målen sattes upp. Olav Kjörven, en av cheferna inom FN:s utvecklingsorgan, kommenterade detta i SvD (9/7) med att ”våra mål [...] har haft konsekvenser både för lokal och regional politik”. Som om millenniemålen skulle vara en anledning till att Kina och Indien ökat sitt deltagande på världsmarknaden, ett av de viktigaste skälen till att miljoner lyfts ur fattigdom.

Eller ta årets rapport om millenniemålen, där FN nämner sig själv som en av aktörerna bakom den goda utvecklingen – i samma andetag som staten, näringslivet och det civila samhället. Det är svårt att se att de skulle höra hemma i samma uppräkning. Inte minst med tanke på vilken avgörande roll reformer för enklare företagande har haft för välståndsökningen i många länder i Afrika, en kontinent som alltför ofta förknippas med fattigdom och armod. Det är inte FN som har minskat fattigdomen i världen, det har enskilda länder själva gjort.

Visst kan globala utvecklingsmål föra gott med sig. De kan sätta tryck på stater att föra en politik som leder till verklig utveckling. Till sitt nya uppdrag tar Carlsson förhoppningsvis med sig insikten att sådant som välfungerande juridiska institutioner och goda förutsättningar för företagande är avgörande för välståndsökande tillväxt.

Men utvecklingsmålens roll får inte överskattas. Den verkliga potentialen ligger hos världens fattiga själva – inte hos FN.