Jan Björklund är det bästa som har hänt den svenska skolan sedan Nils Holgersson. Envis som en grävling har han återkommit till huvudfrågorna och fått debatten att handla om kunskap och arbetsmiljö. Under sitt år som minister har han effektivt gjort retoriken till praktisk politik. Nu genomförs och för-bereds reformer på bred front för att stärka skolans kunskapsuppdrag.

Björklund får ofta kritik för att ensidigt tala om krav, prov och ordning och för att bara se skolans brister. Men om en politiker vill få genomslag måste han prioritera och vara tydlig. Visst går det att drömma om ett ledarskap som är del nyanser, men mediesamhällets realiteter ser annorlunda ut. Om Björklund inte hade koncentrerat sig på kärnproblemen hade allt rullat på som förut; det hade inte blivit några reformer, och socialdemokraterna hade inte startat sin mödosamma omprövning av låt gå- politiken.

Att leda folkpartiet blir ett helt annat jobb än att tackla skoldebatten. Det handlar om att ge kraft åt en politisk linje snarare än att förändra den i grunden, men behovet av prioriteringar, värderingar och tydlighet är detsamma. Enligt en mätning från Synovate Temo som presenterades under Almedalsveckan anser svenska folket att egenskapen ”vacklar hit och dit” är vad som kännetecknar fp, och andelen väljare som tycker att partiet är veligt har ökat kraftigt mellan våren 2006 och 2007.

Vid pressträffen efter sitt installationstal igår var Jan Björklund försiktig med fp-säljsnacket och talade helst om värdet av Alliansen. Men själva talet var i klartext

Det handlade om flera olika politikom- råden, men nyckelbudskapet till parti-vännerna var ideologiskt och inflätat i sakfrågorna. Man ska inte ställa social- liberalism och kravliberalism mot varandra. Man måste se den enskildes ansvars- tagande som en naturlig del av det libe-rala paketet.

”Man förminskar människor om man inte förväntar sig något av dem”, sade Björklund. ”Alla kan inte leva på bidrag. Men alla kan bidra med något.” Han berättade om sin uppväxt i ett hem utan böcker och sade apropå skolan att den ”ska ha höga förväntningar på dem som inte har några förväntningar på sig själva /…/ En del elever behöver hjälp och stöd för att nå utmaningarna, men man hjälper ingen genom kravlöshet.” Han citerade inte Lars Gustafssons ord om att den människa som liberalismen ser framför sig är en människa som växer, men det var innebörden.

Mot slutet av talet sammanfattade han: ”Samhällets sociala skyddsnät ska fånga upp dem som faller, men inte i onödan snärja dem som kan stå av sig själva. Det är det som är socialliberalism.”

Tillsammans med ett sökande avsnitt om psykiatrin, starka ord om särskolans värde och en signal om att fp bör fästa större vikt vid den personliga integriteten fick det uppenbarligen många ombud att bli riktigt väl till mods.

Men Björklunds tal bör glädja fler än hallstämplade folkpartister. Förr om åren har fp-företrädare ofta lagt lika mycket krut på att hävda sin äganderätt av liberalismen mot andra borgerliga partier som på att utforma det liberala budskapet. Björklund avböjer att recensera sina regeringskolleger och gör klart att det är Alliansen som gäller 2010.

När han beskriver sin socialliberalism börjar han med respekten för individen och ansvarstagandet – ”goda kunskaper, egen försörjning och eget ägande” – och inte med socialförsäkringarna eller en stor offentlig sektor. Man kan tycka att ordet ”frihet” förekommer lite sparsamt i detta tal från en nyvald liberal partiledare, men perspektivet är mycket mer frihetligt än vad som alltför ofta har varit fallet från fp-håll. Björklund drar också upp en mycket tydlig rågång mot socialdemokratin.

I början av 1980-talet gick fp till val under parollen ”Socialt ansvar utan socialism”. Självförtroendet hade slagit i botten, och socialliberalismen var i hög grad en ideologi på socialdemokraternas villkor. Det där har förstås redan förändrats och utvecklingen lär fortsätta under Björklunds ledning.

Dels utgår han från en egen idé. Även om hans socialliberalism gillar stora offentliga välfärdssystem förhåller den sig till värderingar istället för SAP och blir inte någon sorts ljusblå socialdemokratism. Dels är den nye fp-ledaren fri från borgerlighetens diskreta skam. Han är inte född med guldsked i mun och räds inte fajten med dem som tror att solidaritet är att vara rundhänt med andras resurser.

Alliansen har haft det tungt ett tag. Men förra helgen kom en rejäl dos c-vitamin från Maud Olofsson & Co i Kalmar, och nu gör en ny, energisk och kommunikationsglad kamrat entré i partiledarkretsen. Förhoppningsvis stundar en höst de borgerliga kan kalla vår.