Det är inget fel för en politiker att byta åsikt. Om omvärlden förändras är det bara naturligt att ändra uppfattning – det behöver knappt någon förklaring.
Ibland byter en beslutsfattare ståndpunkt i samband med en hård uppgörelse, och då kan det behövas en illa dold brasklapp: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det händer också att politiker byter fot helt på grund av mognad och nya insikter. Den som vill behålla sin trovärdighet kan då tala ut och säga ”Jag hade fel”, ett erkännande som förbluffande ofta likställs med mod.
En dålig förklaring urholkar trovärdigheten. Att till exempel byta hållning om den svenska insatsen i Libyen, men förneka det och istället hävda att ”Så här har jag alltid tyckt” genomskådas.
Samma sak blir det om man byter fot för ofta. En person som först ändrar sig om pensionerna, och sedan om fastighetsskatten, och därefter om Libyen, ger inte intryck av att ha kommit till högre insikt, utan framstår enbart som en person som aldrig haft någon.
Varför ändrar sig Håkan Juholt hela tiden? Han har lyckats göra på en och en halv månad vad som tog en hel karriär för Anders Wijkman.
En första tolkning av Juholts motsägelsefulla besked var att han behövde hålla de olika S-falangerna nöjda för att kunna hålla dem på avstånd tillräckligt länge för att få ro och styrka att utforma en egen linje. Vilket förvisso skulle tyda på en svag position, men ändå vore att föredra framför dagens tolkning: att han är så impulsiv att han träffar fel varannan gång han ska fatta beslut. Vem vill ha en sådan på statsministerposten?
Man kan förstås också tänka sig att han, som Mona Sahlin, blir överkörd av Rörelsen. Gång på gång, på gång. Men det är inte heller smickrande för honom. Poängen med Juholt är ju att vara något annat än Sahlin. Och att inte ens lyckas med det är kanske värre än att vara flipp-floppare.
