Muslimska brödraskapets Muhammed Mursi har vunnit presidentvalet i Egypten. Vad det kommer att innebära är omöjligt att veta. Presidentämbetets befogenheter har hyvlats ner av armén och någon författning existerar inte för närvarande. Men hur ska valresultatet förstås, och innebär det att Egypten automatiskt kommer att islamiseras?
Efter att ha besökt Egypten under första veckan i juni var jag övertygad om att Mursi skulle förlora. Min uppfattning grundade sig i att människor som jag träffat ville återgå till ordning i vardagslivet och ansåg att det bättre skulle kunna genomföras av arméns män än av Mursi och Muslimska brödraskapet.
I efterhand ser det dock ut som om revoltens mål, som för många egyptier i första hand var att få bort Hosni Mubarak och hans anhängare, fullföljdes genom valet. Det påminner därmed om valet på Gazaremsan 2006 då palestinierna valde mellan korrupta Fatah och islamistiska Hamas. De flesta bedömare menade då att i brist på andra partier skulle valresultatet ses som en markering mot den tidigare regimen och inte som stöd för ett islamistiskt styre.
Betyder det att Egypten kommer att följa exemplet i Gaza och bli allt mer islamiserat? En undersökning av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi, som publicerades 2010 i Journal of Democracy, kan vara ett relevant underlag för analys. Kurtzman och Naqvi har undersökt resultaten för islamistiska partier i 89 parlamentariska val under de senaste 40 åren. Deras slutsats är att med ett fåtal uppmärksammade undantag (FIS framgångar i Algeriet 1991, Hizbollah i Libanon 2005 och 2009 samt Hamas i de palestinska valen 2006) har islamistiska partier nått medelmåttiga resultat. Varken i Pakistan eller Bangladesh har Brödraskapet nått någon framgång.
I förstagångsval har rörelsen nått framgång till exempel i Bahrain 2002 och Irak 2005. Men vid förstagångsvalen i Jemen 1993, Indonesien 1999 och Tadzjikistan 2000 lyckades man endast få marginellt inflytande. Studien visar att brödraskapspartier haft större framgångar i arabiska länder än någon annanstans. Resultaten härleder forskarna helt enkelt till bristen på återkommande demokratiska val i den delen av världen. Genom sin studie visar de att ju friare parlamentsvalen blir och ju mer av rutin det blir med demokratiska val, desto sämre går det för islamistiska partier.
Brödraskapets framtid i Egypten skulle därmed vara beroende av hur demokratiseringsprocessen fortsätter. Att fler partier med varierande budskap organiserar sig, samtidigt som armén låter demokratirörelsen tillta, skulle således antingen minska Brödraskapets inflytande eller tvinga partiet att modifiera sitt program. Egyptens framtid är för närvarande inte i Mursis händer. Snarare är det armén som kommer att avgöra om den demokratiska processen ska göra sig kännbar i människors vardag och därmed försvaga Brödraskapet. Förtrycket som alternativ har prövats tillräckligt länge och uppenbarligen fått motsatt effekt.
