Kolumn | Skolans framtid
Två av valrörelsens stora ämnen, integration och skolan, kom i blixtbelysning i förra veckan (DN 19-20/9). Reportern Cecilia Bodström kunde visa att bara hälften av nyinvandrade ungdomar lyckas komma vidare till gymnasiet. Även efter fem, sex, sju år i Sverige är det över 30 procent som inte klarar sig.
Resultatet är svårt att smälta. Porten till ett svenskt gymnasium är generöst öppnad, internationellt sett. Att så många inte klarar sig måste ses som ett stort misslyckande för en skolpolitik som säger sig värna om de svaga, och ändå verkar att ständigt misshandla just dessa.
Vad vi kan göra? Kan vi kanske lära av någon annan?
Det finns ett land i världen som råkar ha som specialitet just snabb kulturell assimilering.
Det landet heter USA.

Denna märkliga kontinent hade aldrig blivit världens ledande ekonomi om inte dess nya medborgare, de enda människor man haft utöver urinvånarna, hade fått goda chanser att klara både skolsystem och arbetsliv.
Utan att idyllisera det
gigantiska och mångfacetterade amerikanska utbildningsväsendet kan man ändå glädjas åt den levande Benettonannons som möter en på campus som t ex University of California i Irvine. Ett myller av människor, som fullständigt självklart pluggar och roar sig tillsammans.
De har alla gått i ett skolsystem som skiljer sig från det svenska genom större tydlighet och struktur, mer betoning på självförtroende och träning att tala inför publik. Och så får de betyg. Från första början.
De kommer flera gånger om året, och den takten gör att dramatiken släpper, eftersom det går snabbt att förbättra sig. De kompletteras av samtal med lärare flera gånger om året, både med och utan elever.
Om amerikanska lärare fick se ett svenskt betygssystem skulle de slås av andefattigheten och den ensidiga betoningen av kunskapsmål.

Det amerikanska systemet belönar ansträngning lika mycket som resultat, för i varje ämne får man betyg i båda. Dessutom mäts barns sociala färdigheter, som hur de umgås med andra, visar respekt för
varandra, tar ansvar för sitt skolarbete, deltar i klassdiskussioner.
För vilken förälder som helst, med vilken bakgrund som helst, ger sådana betyg en klar och detaljrik information om vad som sker i skolan. Och bara den som har tydlig information kan ta tydligt ansvar.
I Sverige talar nästan alla politiker om att invandrarna är en outnyttjad resurs. Om man menar allvar med den frasen, bortom röstfiske, måste man ge nya svenskar information och makt att agera.

I den svenska skolan råder de välmenande kvartssamtalens terror, där ”jomen hon ligger på sin linje” lågmält hummas. Men vad betyder det? Nya svenskar, som kanske inte har tillbringat de senaste åren på pedagoglinjen utan snarare i flyktingläger, ställs inför en hög kulturell mur. Svensk konflikträdsla ger fikonspråk som ingen kan agera utifrån.
Varför inte ge de nyaste svenskarna full insyn i skolan? Varför inte ge dem chansen att också hjälpa till?
Betyg löser inte skolans alla problem. Men med en ny typ av betyg, som mäter fler färdigheter och
graden av ansträngning, får man chans att lösa problem i tid. Föräldrar får möjlighet att vara föräldrar. Och barnen stimuleras att göra sitt allra bästa.

99F

mariaborelius@hotmail.com

Maria Borelius