Att bryta upp från sitt hemland och ta sig över alla de hinder som ligger i vägen för att slutligen försöka starta på nytt i främmande omgivning kräver förslagenhet, mod och styrka. Det finns goda skäl att anta att invandrare är driftigare människor än andra.

Därför är det närmast en gåta hur Sverige så effektivt kunnat bryta ner denna obändiga livslust och ersätta den med bidragsberoende och offerskap.

Siffrorna tecknar en skrämmande bild. Mediantiden från folkbokföring till sysselsättning för vuxna (kommunmottagna) flyktingar och anhöriga är i dag cirka 5,5 år för män. För kvinnor tar det mer än 10 år att nå en sysselsättningsnivå på 50 procent. Integrationen på arbetsmarknaden har under decennier varit skrämmande låg, och beroendet av offentlig försörjning högt. När den norske ekonomiprofessorn Kjetil Storesletten 2003 skattade följderna landade han i bedömningen att en genomsnittlig invandrare innebär en kostnad om 170000 kronor under sin livstid, på grund av det rådande systemet. Vilket pris de betalar som aldrig får bli del i samhället kan vi bara spekulera om.

Det är inte svårt att hitta konkreta enskildheter i asylapparaten som motarbetar invandrares delaktighet. Ett exempel kan utläsas i sysselsättningsgraden bland de 38800 asylsökande som just nu befinner sig i mottagandesystemet. Andelen som under tiden har arbete är 2,7 procent. Varför så få? Därför att regelverket hittills sagt att asylsökande inte ska få arbeta annat än i undantagsfall. Att den genomsnittliga tiden det tar för Migrationsverket att handlägga ärendet är 471 dagar, det vill säga ett år och tre månader, gör saken än värre.

Igår presenterade Asylmottagningsutredningen sitt betänkande för migrationsminister Tobias Billström. Där föreslås att asylsökande undantas från kraven på arbetstillstånd. Det vore på tiden. Det första som möter den som söker sig hit till Sverige ska inte vara arbetsförbud. Vidare vill man införa olika nivåer i dagersättningen för att skapa incitament för arbete och mot trångboddhet. Utformningen kan och kommer med rätta att diskuteras, i synnerhet när det gäller premisserna för att själv bestämma boende. Men grundidén är korrekt. Sverige måste upphöra med att slussa människor rakt till utanförskap.