Håkan Juholt inledde onsdagen med att slå fast att alla mobiloperatörer i Sverige måste leverera hundra procents täckning, och med att jämföra sig med Muhammad Ali: ”Jag ska fortsätta dansa som en fjäril och sticka som ett bi.” Ett par timmar senare presenterade SCB sin stora höstundersökning av väljarstödet, med vidhängande bottenrekord för Socialdemokraterna.

Men låt oss ta det från början. I en stort uppslagen intervju i DN aviserade S-ledaren hårdare regleringar av fyra marknader: apotek, järnväg, el och mobiltelefoni.

Det sistnämnda höjde flest ögonbryn. Avregleringen av telemarknaden anses allmänt vara kronexemplet på lyckade avregleringar. Bara tekniska masochister kan sakna Televerkets prislistor eller förbudet mot innehav av utländska telefoner.

Ändå var det just där Juholt satte in den stora stöten. Operatörer som inte levererar täckning i hela landet ska bötfällas och bli av med sina tillstånd, fastslog han.

På Post- och telestyrelsen (PTS) är dock kritiken mot Juholts förslag hård. Hundra procents täckning kräver inte bara att master byggs i otillgängliga och ofta naturskyddade områden, utan även att nya vägar måste dras genom sådana. Kostnaden skulle bli enorm, och ge väldigt lite utdelning. Det vore sannolikt billigare att ge alla med dålig mobiltäckning varsin satellittelefon och fria samtal.

Dessutom är den svenska täckningen utmärkt, både i förhållande till PTS krav och till andra länder. Problemet är inte främst täckning, utan kapacitet. Förr pratade vi i våra telefoner. Nu tittar vi på SVT Play eller surfar på nätet med dem. Men kapaciteten byggs ut kontinuerligt, och PTS poängterar att konkurrensen mellan operatörerna driver på utbyggnaden.

Juholts politik skulle stänga marknaden för flera operatörer, för att inte tala om nya sådana. Vi skulle få sämre kapacitet och täckning, dessutom till högre priser.

Dyrt, orealistiskt och ogenomtänkt. Juholts senaste tavla följer onekligen det inarbetade mönstret. Och detta mönster, snarare än internt krypskytte eller mediala konspirationer, är orsaken till socialdemokratins rekordlåga väljarstöd. När Juholt flaggar för en omreglering av elmarknaden, men ”väntar med att presentera det förslaget tills snön har fallit”, så ger det ett billigt och oseriöst intryck. Bara några dagar efter att ha kritiserat ”regeringens kvartalspolitik” skryter S-ledaren med att han anpassar sitt politiska ledarskap efter vädret.

Det vikande väljarstödet är därmed helt följdriktigt. Kompetens syns aldrig så tydligt som när den saknas, och Håkan Juholts finter för inte direkt tankarna till Muhammad Ali. Snarare fladdrar han som en fjäril och surrar som ett bi.