Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder använde Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta som illustration i ett tal under partiets landsdagar i helgen. SD:s partiledare Jimmie Åkesson citerade Tegnér i sitt tal och tidigare i år citerades Björn Afzelius på SD-presschefen Mattias Karlssons blogg. Det är förstås trist när de som inte kan försvara sig utnyttjas i fula syften, men även en remixkultur har sina baksidor. Fram tills igår var Astrid Lindgren-debaclet SD-landsdagarnas främsta rubrikdragare – specialdesignad för att få debattens ömfotingar att gå i taket över form snarare än innehåll. Det funkade.
Igår fick vi andra rubriker, i form av en debattartikel från Jimmie Åkesson i Aftonbladet. Det är svårt att inte höja på ögonbrynen inför placeringen. För ungefär en månad sedan förklarade chefredaktören Jan Helin med ett rättskaffens tonfall att hans tidning inte skulle vara värd för några annonser från SD. Beslutet motiverades med att känslorna som SD vädjar till inte är ”harmlösa” samt att deras retorik hade en underström som utlovade en ”Sverigedemokraternas Bullerby”. I gårdagens artikel var det inte tal om några underströmmar och rakt inte någon Bullerby. Tvärtom var texten ovanligt slagordsmässig för att vara skriven för de större medierna. Det enda som skilde den från en annons var väl frånvaron av en prislapp för helsidan.
Flera av Åkessons påståenden är svepande och obehagliga anklagelser mot en hel religions efterföljare. Den lär bli JK-anmäld både en och två gånger, framför allt för påståendet att muslimska män skulle vara överrepresenterade bland våldtäktsmän. Redan igår eftermiddag backade Åkesson något och tillstod att han spetsat till det för att ”beskriva verkligheten”.
Annat i artikeln var kritik av företeelser som till exempel tilltagande islamistisk radikalisering, särregler i simhallar, omskärelse av pojkar, halalslakt med mera. Som alltid i de monomana SD-sammanhangen antyder tonen i Åkessons artikel att han och SD är de enda sanningssägarna i en i övrigt förbjuden debatt. I själva verket är ju samtliga dessa frågor sådant som diskuteras både brett och ofta i samhällsdebatten. Åkesson kan vara nöjd. Han har – gratis – nått ut med sitt budskap till de väljare som velat lyssna på honom. (Och som förmodligen inte bryr sig om JK i vilket fall som helst...)
Frånsett allt detta innebär SD:s landsdagar i stora stycken en tydlig vänstersväng. Bland annat har arbetsmarknadspolitiken förändrats. Om Åkesson talade vant och kritiskt om att facken hade för stor makt i valrörelsen 2006, så är han idag lika fin på att prata om regeringens ”lönedumparpolitik”. De riktlinjer som SD nu har antagit är en skräddarsydd flirt med manliga vänsterväljare. Hela dokumentet andas slutenhet och protektionism. Svenska löntagare ska skyddas från inblandning från EU och andra utländska intressen. Arbetskraftsinvandringen ska strypas och åtgärder för att få invandrare i arbete, som instegsjobben, avskaffas. A-kassan ska upp. Och – förstås – en rejäl satsning på kärnkraften. Hej LO-man!
Värt att notera är också att SD skjuter en av sina mest klassiska argumentationslinjer i sank. Förut har motståndet mot en generös flyktingpolitik alltid parats med argumentet att man hellre ska hjälpa till ”på plats”. Men i helgen hade partistyrelsen svårt att värja sig mot långtgående krav på att avskaffa allt bistånd. Det slutade i kraftig sänkning. Vad hade Astrid Lindgren tyckt om det, tro?
