Det är något med hajar som får det mänskliga psyket att gå i spinn. De stora broskfiskarna har blivit något som vi älskar att frukta, och den senaste hajattacken innehöll onekligen alla ingredienser som krävs för att väcka världens nyhetsredaktioner. Ett nygift par, som just skulle flytta in i sitt nybyggda drömhus, hade rest till Seychellerna för att njuta av sin smekmånad.
Men under en simtur anfölls maken av en tjurhaj, alltmedan den lyckligt ovetande hustrun solade på stranden. En båt lyckades undsätta mannen, men hans liv gick inte att rädda. Bara timmar senare kunde svenska medier rapportera om vad som omväxlande kallades ”mördarhajen” eller ”skräckhajen”.
Självfallet är dödsfallet en tragedi för den nybildade familjen och dess anhöriga, men det är ändå svårt att se någon rimlig orsak till panikrapporteringen. Av alla dödliga hot mot oss människor är hajen ett av de mest marginella. Antalet dödsfall per år ligger på något tiotal, vilket motsvarar ungefär hälften av antalet som dödas av tamhundar, enbart i USA. Jämfört med de faror vi helt frivilligt utsätter oss för – sprit, tobak, motortrafik – är hajfaran närmast skrattretande. Inte ens jämfört med andra stora djur utgör hajen något nämnvärt hot. Elefanter dödar hundratals människor varje år, utan att generera vare sig nyhetsrubriker eller skräckfilmer. Även i havsriket finns betydligt värre hot. Maneter dödar årligen mer än tio gånger så många människor.
Det värsta hajrelaterade hotet mot oss är tvärtom frånvaron av hajar. På den amerikanska östkusten, där de stora rovhajarna i praktiken är utrotade, har mängden rockor exploderat eftersom ingen längre äter upp dem. Det har i sin tur lett till att de musslor och skaldjur, som rockorna äter, nu helt håller på att försvinna. Eftersom musslor och skaldjur hör till havens städpersonal, kan masslakten av rovhajar (i dagsläget omkring 75 miljoner individer per år, och på uppåtgående) visa sig bli en katastrof för vattenkvalitén.
Det verkligt beklämmande är att detta urspårade rovfiske i hög utsträckning är skattefinansierat. Världsnaturfonden beräknar att så mycket som en fjärdedel av fiskeindustrins vinster består av subventioner. Världens ledande fiskenationer håller, alla deklarationer om miljösatsningar till trots, på att subventionera ihjäl våra världshav. Här i Sverige har kampen mot bidragssamhället tyvärr inte nått fiskerinäringen. Neo-redaktören Mattias Svensson och Maria Wetterstrand (MP) har i en rapport pekat på hur de svenska fiskesubventionerna tvärtom ökade under förra mandatperioden. För de stora bottentrålarna överstiger subventionerna rentav förädlingsvärdet.
Både politiker och nyhetsförmedlare har därmed all anledning att fundera över sina prioriteringar. I Hollywoods värld må vidöppna hajkäftar vara mer skrämmande än statliga bidragsblanketter. I verkligheten råder dock inga som helst tvivel om vad som orsakar mest skada.
