I dag firas midsommar, och vi gläds åt den somrigaste av alla svenska högtider. Kontrasten är stor mot minerna i Rio de Janeiro, där FN:s konferens på temat hållbar utveckling avslutas i dag. Redan från början var förhoppningarna få om att större framsteg och överenskommelser skulle kunna nås.

Tyvärr tycks man i all pessimism ha missat ett glädjande faktum: Många av de problem som skulle diskuteras under konferensen håller faktiskt redan på att lindras.

För 20 år sedan hölls en motsvarande FN-konferens i Rio. Deltagarländerna skrev ihop framtidsplanen Agenda 21, där man inledde med att konstatera att fattigdom, hunger, hälsoproblem och analfabetism var fenomen på uppgång. Tjugo år senare vet vi att det blev precis tvärtom.

Trots att jordens befolkning har ökat med flera miljarder sedan det förra mötet har antalet personer som lever på mindre än en dollar om dagen minskat med över 60 procent. Mödradödligheten i världen minskade med 47 procent mellan 1990 och 2010. Andelen människor som lever med dräglig sanitär standard ökar också.

Till och med i det krigshärjade Kongo har andelen på landsbygden som lever med toalettillgång ökat från 4 till 23 procent mellan 1990 och 2008, enligt FN-statistik.

Den förväntade befolkningsökningen knyter an till nästan alla av FN:s andra orosmoln. Rädslan är att vi ska öka i antal snabbare än jordens resurser hinner med, och den är knappast ny. I år har det gått fyra decennier sedan Romklubbens domedagspredikan The Limits to Growth (Universe books 1972) publicerades. Där beräknades världens befolkning ha stigit till 15 miljarder år 2030.

I dag antas det istället att vi kommer att vara åtta miljarder samma år, för att efter ytterligare några decennier börja minska. Världens befolkningsantal tycks självreglerande styras av en sorts osynlig hand, liknande den som får marknaden att fungera.

Dessutom gäller det att minnas att en ökande befolkning faktiskt för med sig stora fördelar: varje gång befolkningen ökar föds också fler potentiella genier som kan komma att bli just dem som ger oss de där banbrytande lösningarna på framtidens utmaningar.

Det är nämligen inte FN-konferenser som gör världen till en bättre plats att leva på.

Istället är det mänsklig kreativitet som hjälper oss allra bäst. Tack vare teknisk utveckling kan vi lära oss att utnyttja jordens begränsade yta och resurser på än mer effektiva vis. Tack vare handel kan tidigare fattiga befolkningar få tillgång till en bättre tillvaro. Historien har visat att fri handel och fria marknader är den bästa vägen för fattiga länder att bli rika.

Visst finns mycket att oroas över. Utfiskningen av världshaven är ett akut problem, till stor del orsakad av statliga subventioner till EU:s alltför stora fiskeflotta. Att ingen äger haven bidrar också till att fiskeindustrin saknar direkta incitament att arbeta på ett hållbart vis.

En ännu viktigare utmaning är malarian, som tar ett afrikanskt barns liv varje minut. Sjukdomen är inte ens särskilt svår att bota. Forskare menar att distribution av sådant som myggnät och insektssprej, kombinerat med subventioner till effektiva behandlingsmetoder, skulle kunna halvera antalet malariasmittade på bara tio år.

Vi står alltså inför stora och viktiga utmaningar. Men samtidigt som vi fortsätter att arbeta mot långsiktiga lösningar får vi inte nedslås och förledas att tro att världen håller på att bli en sämre plats. För så är det inte.

Den blir tvärtom bättre.