Junilistans framgång i EU-valet är en varningssignal till regeringen, men i minst lika hög grad till borgerligheten. Om de fyra partiledningarna inte har uppfattat den saken är det hög tid att ta bomullen ur öronen.
Hittills lämnar reaktionerna på valresultatet en hel del övrigt att önska. I stället för att tala klarspråk om den tydliga väljarsignalen och behovet av att erbjuda väljarna ett mycket mer slagkraftigt alternativ, har det hörts suckar av lättnad över att det inte gick sämre än det gick.
I kd är man glad över att ett mandat blev kvar. Centerledaren Maud Olofsson jublar över att partiet ensamt bland de borgerliga gått fram (med några tiondelar). Lars Leijonborg säger sig ha räknat med en tillbakagång efter Marit Paulseneffekten i förra EU-valet, och moderaterna konstaterar att 18,2 procent i alla fall är tydligt bättre än de 15,2 procent partiet fick i katastrofvalet till riksdagen 2002. Tongångarna har på det hela taget varit rätt belåtna.
Dessa besked om att man är nöjd med det lilla bådar
inte gott inför 2006. Vem kommer att inspireras till motstånd och nytänkande av ledare som tycker att det är en framgång när man bara förlorar lite grand?
De borgerliga partiledarna må var och en för sig ha kommit undan med svedda ögonbryn, men sammantaget är deras söndagsresultat bedrövligt. De har som motståndare haft en håglös och splittrad socialdemokrati, som saknat politisk idé om Europa. Statsministern loggade ur och gick till sängs mitt i valrörelsen. Ändå kommer de inte upp i mer än 40 procent av rösterna.
Gång på gång får borgerliga sympatisörer se den samlade borgerligheten förlora. Förändringarna mellan åren må vara halvstora inbördes, men mellan blocken förblir de minimala. 1998 fick de fyra sammanlagt 44,5 procent i riksdagsvalet; 2002 blev det 43,7 procent. Ständigt uteblir den samkörning och det jävlaranamma som krävs för seger.
Valet 2006 måste resultera i ny regering och ny politik: vädring, kursändring. De fyra borgerliga partierna måste göra klart att det är den gemensamma segern och
inget annat som räknas. De ledande företrädare som kan tänka sig att på valnatten fira framgångar för det egna partiet trots att det inte blivit maktskifte, bör snarast övergå till annan verksamhet.
Genom att bilda en valallians kan de fyra borgerliga partierna göra tydligt att de törs tänka nytt, och att de menar allvar. Om deras samarbete inte fördjupas snart, och med full kraft, är det troligt att de under 2006 får tampas inte bara med s utan med andra nya krafter för förändring: framväxta ur junilistan eller annanstans ifrån.
