Hur har Försäkringskassan hanterat och tillämpat den nya sjukskrivningsprocessen? Den frågan, i dess många skepnader, besvarar Inspektionen för socialförsäkringen i ett antal granskningar på uppdrag av regeringen.
Resultatet är inte helt upplyftande. Samtidigt finns det hopp i det faktum att flera av bristerna faktiskt är möjliga att göra något åt. Hit hör sådant som att rutinerna brister vid överlämningen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt att processen kommer igång för sent. Hit hör att de medicinska underlagen från läkarna är för dåliga (men också att kassan kanske kräver för mycket eller sådant som de kan få från individen själv). Hit hör att besluten ofta är helt obegripliga för försäkringstagaren samt att de ofta ”bara” är avslag – trots att försäkringstagaren har rätt till en förmån på lägre nivå och trots att Försäkringskassan har möjlighet att fatta detta beslut direkt istället för att tvinga medborgaren till en ny tur i byråkratikarusellen.
Allt detta är förstås illa, men möjligt att åtgärda. Andra problem verkar emellertid vara nästan ofrånkomliga i en sjukskrivningsprocess med tillhörande socialförsäkringssystem. Här, tänker jag, förefaller bristerna också uppstå delvis genom vår strävan efter att uppnå två sinsemellan krockande ideal.
Å ena sidan önskar vi oss förutsebarhet och rättssäkra beslut. Vi vill ha klara papper och regler som säger ja eller nej. Vi vill hitta grunden för beslutet i den och den paragrafen och vi vill veta vilket lagrum vi kan luta oss på när vi överklagar. Godtycklighet är inte önskvärt.
Å andra sidan vill vi inte ha alltför fyrkantiga regler. Vi tycker att det är självklart att handläggarna måste ha möjlighet och utrymme att göra professionella bedömningar utifrån situationens helhet. Det är ju mänskliga öden vi talar om! Individer vars enskilda situationer omöjligen kan täckas till punkt och pricka av lagrum och regelverk.
Balansgången är inte lätt. Och, krångligt nog, får jag intryck av att Sverige har besvär både med för rigida regelverk och med godtycklighet. Det senare syns till exempel i granskningen av besluten om sjukersättning (tidigare förtidspension). Här visar det sig att sannolikheten för att du ska beviljas ersättning påverkas av vilket kontor du tillhör. Skillnaderna har alltså inte saklig grund och det går inte att se några geografiska eller regionala mönster i övrigt. Kort sagt: handläggarna gör olika bedömningar.
Samtidigt verkar handläggarna ibland dra sig för att utnyttja det spelrum de redan har. I de granskade fallen används möjligheten att skjuta upp prövningen mot hela den reguljära arbetsmarknaden på grund av ”oskälighet” endast i ett (1!) av 422 fall. Med tanke på hur många märkliga fall vi sett passera revy verkar det troligt att den bestämmelsen skulle må bra av att tas i bruk något lite oftare.
Många brister, men hopplöst är det ändå inte. Men krocken mellan perfekt förutsebarhet och individuell anpassning kommer vi nog aldrig bli av med.
