Dramaturgin känns märkligt välbekant med en berättelse om företagsamhet som vägen till välfärd och en annan om bidrag. Annars är det inte mycket i den amerikanska presidentvalskampanjen som har likheter med ett svenskt riksdagsval. Det gäller också tonen. Det är risk för att kampanjen blir rena skräckisen späckad med hårda ord och negativ annonsering till förfång för en rejäl diskussion om de hårda sakfrågorna.

Som i den reklamfilm där en stödgrupp till Obama valt att visa upp en ”dubbelgångare” till den republikanske vicepresidentkandidaten Paul Ryan skjutandes ”din mormor” utför ett stup. Detta som en replik på hans förslag om att stöpa om Medicare.

Men när den riktige Ryan talade vid republikanernas konvent i Tampa i onsdags var det inte en kallhamrad cyniker som framträdde utan en varmhjärtad Family Guy som stod på scenen. Han hyllade sin mamma Betty – och passade också på att tala om att hon tar del av Medicare. Samtidigt lyfte han fram hennes tidigare steg i livet från sörjande hemmafru till småföretagare och fick därmed fram det som är ett grundbudskap i Mitt Romneys försök att nå Vita huset.

Ryan förde också fram det andra stora temat att USA behöver ett ledarskap som inte duckar för den amerikanska krisen, att det blir tungt men att det är möjligt. Allt Obama däremot har att erbjuda är en ”trist resa från ett bidrag till ett annat, ett statligt planerat liv, ett land där allt är fritt utom för oss”. Jubel förstås.

Jubel kunde också Mitt Romney se fram emot när talade igår, men han har en besvärlig balansgång framför sig. Å ena sidan att övertyga kärnväljare att han – och inte bara Ryan – är av det rätta virket och å andra sidan att locka över rörliga väljare. Återstår att se om den valplattform som antagits på konventet med fokus på mindre stat, nej till samkönade äktenskap och ett nej till abort utan undantag för våldtäkt, incest eller i det fall moderns liv är i fara, kommer att gå hem i vidare väljargrupper.

Dessa frågor kommer att gå följetong hos Demokraterna, men Obamalägret kommer också att förfölja Mitt Romney med ettriga frågor om skatter och invandring – och påminna om att i Kongressen har Paul Ryan minsann inte levt som han lär.

Det kanske mest avgörande för parhästarna är om Romney lyckas skaka liv i sin personlighet. Han har svårt att knyta an. Stel är bara förnamnet. Det hjälper inte att han omger sig med varma och charmiga personer, det förstärker bara intrycket. Därför blir reaktionerna på gårdagens tal så viktiga.

Jag är osäker på hur svenska folket inför valet 2010 hade svarat på frågan om vem man helst skulle vilja äta middag med: Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt? Valdagens fråga om vem som var mest ägnad att leda landet handlade om något mycket större. Och svaret var tydligt.

I USA är det många fler som som gör tummen upp för Barack Obama än Mitt Romney. Samtidigt är det något fler som inför presidentvalspurten hyser större förtroende för att Romney är mannen som kan reda upp i den ekonomiska röra som Bush och Obama har bidragit till att försätta landet i.

All in all är ställningen lika.