När jag flyttade till USA i september 2008, mitt under finanskrisen, blev jag inte förvånad över att affärerna dit jag gick för att handla kläder verkade ha ständig rea. Amerikanerna hade, efter åratal av flitigt konsumerande, dragit sig undan från butikerna. Vissa var tvungna eftersom de precis blivit arbetslösa. Andra hade jobb men reagerade på den ökade ekonomiska osäkerheten genom att konsumera mindre. Att många butiker svarade på ett kraftigt fall i både köpkraft och köpvilja med att sänka priserna fann jag, som ekonom, inte särskit konstigt.
Det märkliga är att rean ännu inte har slutat. Under mina snart tre år som Bostonbo har jag sett högsommarrea avlösa försommarrea för att direkt följas av sensommarrea. Det går sedan inte en dag mellan slutet på sommarens utförsäljningar och höstreornas början. Tydligen upplever butikerna att de fortfarande, tre år efter att finanskrisen kulminerade, inte kan återgå till business as usual.
Vänder man blicken mot Washington och den amerikanska låneproblematik som kan utlösa nästa stora ekonomiska kris framstår sambanden mellan storpolitiken och de aldrig upphörande utförsäljningarna plötsligt som skrämmande klara. När krisen slog till mot USA reagerade man inte genom att lösa de underliggande ekonomiska problemen. Istället valde man en väg kantad av mestadels temporära lösningar i form av en extrem penningpolitik och rekordstora finanspolitiska stimulanser. På så sätt hoppades man kunna övervintra krisåren och sedan gå vidare som om ingenting hade hänt.
Det faktum att USA nu brottas med ett skuldberg motsvarande nästan hela landets bruttonationalprodukt visar att den strategin har misslyckats. Stimulanser kostar pengar och förvandlas till budgetunderskott och skulder om inte de grundläggande problemen löses och tillväxten tar fart. Så har inte skett och resultatet är att man nu är tillbaka på ruta ett med en ekonomi som så småningom kommer att behöva stimuleras igen men utan resurser att klara ens de löpande utgifterna, som pensionsbetalningar, om inte lånetaket höjs kraftigt. Budskapet från den aldrig sinande strömmen av reor är detsamma: USA har inte lyckats få fart på ekonomin, konsumenterna är inte på banan och det krävs eviga utförsäljningar för att få sälja.
USA är till salu. Det blir allt tydligare. Demokrater och republikaner kämpar för att nå en kompromiss som gör att lånetaket kan höjas, vilket i praktiken innebär att bland annat Kina köper rätten till stora delar av den amerikanska ekonomin. Samtidigt reas sommarens klänningar ut i väntan på bättre tider.
Mitt i denna dystopi finns dock också hopp. Under den senaste månaden verkar en krismedvetenhet ha vuxit fram. När kreditvärderingsinstituten ett efter ett sätter frågetecken kring statens förmåga att betala tillbaka sina skulder börjar det amerikanska folket skämmas. Sådant ska hända på andra håll, i Grekland eller i Irland, men inte hemma på Main Street. Denna insikt kan vara början till en riktig, långsiktig lösning. Om väljarna förstår allvaret är chansen större att de folkvalda kan få mandat för att faktiskt ta tag i de verkliga problemen.
Johanna Möllerström forskar i nationalekonomi vid Harvard. johanna.mollerstrom@gmail.com
