Efter att Mediesverige i månader försökt lirka ur övervintrade gruppåttor och stödstrumpor vad som var på gång tillkännagav slutligen Feministiskt initiativ sin tillblivelse. Det var den åttonde april och på presskonferensen frustade frontfiorna Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg av entusiasm. I vissa opinionsmätningar svarade var femte väljare att Fi var ett alternativ i nästa val. Trots eller tack vare att Fi-ledningen gjorde stor sak av att varken vara höger eller vänster.
I september, en vecka efter Fi:s välbevakade kultmöte i Örebro, fick den som hos Unibet satsade 100 kronor på att Fi skulle komma in i riksdagen, 450 kronor tillbaka. Medan den som chansade på att Fi inte skulle klara fyraprocentsspärren bara fick 115 kronor. Hur det ser ut i dag? Enligt Lennart Ehlinger, oddssättare hos Unibet, bedöms det så osannolikt att Schyman röstas in
i riksdagen att den som satsar på motsatsen nästan inte får några pengar tillbaka alls.
Lagom till jul försökte förresten Schyman att kränga feministiska e-brev till priset av en tjuga. Medan Tiina Rosenberg i mitten av januari tillträder som genusprofessor i Lund.

2005 går kanske inte till historien som året då den stats- och ultrafeministiska läran förtärdes av eld, men svårt rökskadad blev den onekligen. För det har vi inte minst Uppsalaprofessorn Eva Lundgen att tacka.
Som spridare av till vetenskap förklädda skrönor om mäns våld mot kvinnor och ritualmord på små barn intar Lundgren en särställning. Hennes undersökning Slagen dam, i vilken hävdas att nästan varannan svensk kvinna (46 procent) har utsatts för manligt våld, har nyligen avmystifierats som rappakalja. Professorerna som på uppdrag av Uppsala universitet har granskat Lundgrens forskning, skrev inte ordagrant så i sin rapport. Men deras avfärdande av Lundgrens huvudtes om det manliga våldets allmängiltighet, som enligt granskarna inte stöds ens av Lundgrens egna data, borde en gång för alla sätta stopp för det påfrestande feministpratet om att alla män slår. Att mäns våld tvärtemot vad Lundgren säger ofta har direkta kopplingar till bl a psykisk sjukdom och alkoholintag, bekräftades av Karolinska Institutet så sent som ett par dagar före jul.

Tack också Evin Rubar och SVT för Dokument inifråns Könskriget. Utan dessa avslöjanden hade den feministiska extremismen inom kvinnojourerna och deras riksorganisation ännu varit okänd för den breda allmänheten. Ultrafeminismen blir aldrig vad den har varit efter män-är-djur-debatten.
Men vad hände egentligen med regeringens jämställdhetsexpert, Gunilla Ekberg? Hon som i tv-rutan väste åt Rubar att könsförrädare har förbrukat sin rätt till stöd från kvinnojourerna.
Ekberg är kvar som ämnessakkunnig på näringsdepartementets jämställdhetsenhet. Det är för övrigt samma enhet där den bedrägerimisstänkte regeringstjänstemannen jobbade. Alltså han som lurade av regeringen drygt en och en halv miljon i bidrag till påhittade jämställdhetsprojekt. Brott som han därefter har erkänt och för vilka Stockholms tingsrätt i mars har avsatt två förhandlingsdagar. Annan påföljd än fängelse ingår inte i straffskalan.

Nej, feminismen är inte död. Men dess mest aggressiva yttringar är inte lika gångbara som tidigare. Och de mer militanta anhängarna i regeringskansliet och annorstädes, håller en påtagligt låg profil.
Om jag är skadeglad? Nej, bara glad.