I dag är det fem år sedan de fyra borgerliga partiledarna träffades hemma hos Maud Olofsson i Högfors och bildade Allians för Sverige. Jubileet inträffar mitt under Moderaternas stämma i Västerås, och jag hoppas att Fredrik Reinfeldt och partisekreteraren Per Schlingmann har hittat på ett bra sätt att fira femåringen. Behovet har inte blivit mindre efter partiledarens ogenerösa öppningstal, där han lanserade M som statsbärande parti och fullständigt tappade bort regeringskamraterna.
Alliansen var ett av de viktigaste skälen till att det blev maktskifte 2006, och Alliansen är ett av de viktigaste skälen till att de borgerliga har goda chanser att få förnyat förtroende i valet nästa höst.
Om Alliansen inte hade funnits hade Socialdemokraterna aldrig fattat det lika historiska som hopplösa beslutet att bilda en rödgrön pakt med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och lämna nycklarna till sin politiska förnyelse till Lars Ohly.
Socialdemokraterna håller partikongress i höst, och för första gången blir besluten ingångsvärden i en förhandling i stället för grund för en valplattform.
Fritänkande förnyare från Stockholmsförorterna kommer att tampas med klassiska kollektivister från Skåne och Handels, och redaktionskommittén kommer att gjuta olja på vågorna för allt vad man är värd, men kompromissen blir ändå aldrig mer än Socialdemokraternas egen kompromiss – inte regeringsalternativets. Så snart bläcket har stelnat kommer delegationerna från MP och V och knackar på.
Alliansen gör en ny borgerlig samsyn synlig och har öppnat för ett bredare samspel mellan och runt om de borgerliga partierna. Efter alla år av splittring och misstänksamhet får väljarna klart besked om att det finns ett gemensamt åtagande och att man respekterar varandra.
Jämför med det 1970-tal som Lars Tobisson beskriver i sina nyss utgivna memoarer (Främling i folkhemmet, Atlantis). Där berättar han bland annat den tragikomiska historien från 1976 års val om hur det krävdes veckolånga förhandlingar för att de borgerliga ledarna skulle kunna fotograferas tillsammans.
Först två dagar före valet blev det av, men in i det sista krävde man från FP-håll att ”[m]ötet mellan de tre skulle beskrivas som slumpmässigt”. Trettio år senare kallade Lars Leijonborg valet 2006 en stor framgång, trots att just FP hade gått kraftigt tillbaka.
Partiernas särintressen finns förstås kvar, men tack vare Alliansen måste de underordnas ett borgerligt allmänintresse. Det har väljarna önskat sig i åratal. Efter bildandet av Alliansen kan man tala om sig själv som ”borgerlig” och ”alliansväljare” i stället för ”moderat” eller ”centerpartist”; det uppskattas i den politiskt försiktiga medelklassen.
Sedan 2006 har alliansuttrycket använts lite mer halvhjärtat av partierna, och det är hög tid att ändra på det. Där Alliansens samarbete är självvalt och idémässigt harmoniskt hålls de rödgröna samman av nödtvång och självövervinnelse. Ju tydligare kontrasten kan bli, desto bättre. Allra bäst vore en riktig valallians, där de borgerliga går fram under gemensam partibeteckning.
Det är väldigt viktigt att de vinner 2010. Om de får fem år till vid makten finns förutsättningar för att vi hösten 2014 ska kunna se tillbaka på en åttaårsperiod som har lagt grunden för genuin förändring av Sverige.
Då har skolreformerna hunnit träda i kraft och få genomslag. Då är det slut med sjukskrivningar och förtidspension som åtgärd för att lösa problem som inte har med hälsan att göra. Då har rättsstaten fått rimliga resurser. Då har skattebelastningen på arbete minskat rejält, och det är så självklart med valfrihet och företagsamhet i välfärden att vänstern har lagt återställarna på hyllan.
Ifall omvalet har gett en extra dos självförtroende åt Alliansen kan Sverige 2014 till och med ha blivit av med världens högsta marginalskatter och fått se företagarfrågorna flytta in i politikens fokus. Det kan ha blivit liv och nerv i diskussionerna om vad rättvisa är och var gränsen för det offentligas ansvar ska gå.
Visst utsätts man för svåra prövningar. Ibland är allianspolitiken på pricken – men så kommer plötsligt uttalanden om försvaret, arbetsrätten eller den personliga integriteten som får humöret att sloka.
På värderingsplanet är Alliansen förfärligt försiktig, och det har inte precis blivit brist på opinionsbildande uppgifter för oss som har borgerliga värderingar men står utanför partipolitiken. Fast man måste också se sanningen i vitögat: På praktiskt taget varje punkt där Alliansen är dålig, där är de rödgröna etter värre.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
