Om en dryg procent av väljarna hade ­satsat på socialdemokraterna istället för ett av de borgerliga partierna i höstas, hade det inte blivit något regeringsskifte. Vi hade fått fyra år till med samma styre, och valåret 2010 hade samma parti suttit vid makten i 16 år på raken.

Fyra år till av strategisk utnämnings­politik och bidragsgivning hade gjort greppet över myndigheterna, högskolevärlden och kulturinstitutionerna ännu starkare. Nu klagar vi (med all rätt) över att Jonas Hafström blir USA-ambassadör utan att tjänsten varit utlyst, men föreställ er vilket följe av rödgröna lojalister som hade hunnit belönas med gd-stolar, residens, ordförandeklubbor och annan politisk hårdvaluta mellan oktober och nu ifall en s-regering fått chansen.

Det hade över huvud taget varit tungt med fortsatt s-styre. I veckans partiledardebatt hade statsminister Göran Persson brett på om högtrycket på arbetsmarknaden och hur det bevisar att högskattelinjen fungerar. Pär Nuder hade gnuggat händerna i väntan på nya sköna miljarder från småhusägarna. Hans Karlsson hade suttit i överläggningar med LO och tagit anteckningar om lämpliga nya pålagor på landets arbetsgivare. Skolminister Ibrahim Baylan hade fortsatt att förväxla sjunkande kunskapsnivåer med stigande social rättvisa. Och vart man än vänt sig hade man anat spåren efter Lars Ohly.

Visst finns det alltför många dagar när regeringen Reinfeldts insatser gör det lätt att hålla sig för skratt – tänk FRA och Las, tänk genusbidrag till teatern – men det förhindrar inte att maktskiftet var lika välkommet som betydelsefullt. Det hade varit djupt skadligt för samhällsklimatet i Sverige om socialdemokraterna hade fått chans att cementera sin hegemoni under ännu en mandatperiod, och som en klen men dock tröst är s i allmänhet ännu mer galet ute i frågorna där den borgerliga regeringen hamnar fel.

Och så hamnar ju de borgerliga rätt också.

Det viktigaste är att man har gjort ­konkret politik av valrörelsens vinnande budskap om att det alltid ska löna sig bättre att arbeta än att inte göra det. Löntagare i alla inkomstlägen har fått sänkt inkomstskatt. Arbetsgivaravgifterna tas bort under lång tid för dem som varit borta länge från arbetsmarknaden, vilket har hunnit ge upphov till cirka 8000 nystartsjobb. Kostnaderna sänks för att anställa unga och för att ha anställda i en rad tjänstebranscher. Från halvårs­skiftet införs avdragsrätt för hushållsnära tjänster så att fler får råd att köpa avlastning och fler får chans till en anställning. Samtidigt förändras reglerna i arbetslöshetsförsäkringen, så att skillnaden ökar mellan vad man får i handen när man ­arbetar och när man har gått ett bra tag på a-­kassa.

På företagarsidan händer också saker. De borgerliga har satt P för rätt till heltidsanställning och förbud mot säsongs­anställningar. Dessutom har de satt stopp för medfinansieringen i sjukförsäkringen, som försökte förvandla företag till försäkringskassor och hälsopoliser. Regeringen bejakar företagande i välfärdstjänsterna, skapar affärsmöjligheter genom att sänka straffbeskattningen på tjänster till hus­hållen och främjar tillgången till risk­villigt kapital genom att avveckla för­mögenhetsskatten.

Regeringen har förvisso mycket kvar att bevisa. Arbetsrättsliga regelverk, som ger privilegier till LO och som småföretagare ogillar mer än något annat, har lämnats intakta. Skatten på företagarinkomster och marginalskatterna i allmänhet behöver komma ned. Regelförenklingsarbetet står mest och stampar. Många ­företagare med få anställda har blivit ­irriterade över att man inte längre får göra avdrag för en del av arbetsgivar­avgifterna. Men trots att företagarpolitiken har varit alltför försiktig är jag över­tygad om att regeringens politik för arbete och företagande har del i den gynnsamma utvecklingen på arbetsmarknaden.

Enligt Ams senaste uppskattningar ökar antalet sysselsatta med 89000 i år och 45000 under 2008. Under årets första månader har över 400000 nya jobb anmälts till arbetsförmedlingarna runt om i landet, och det är det högsta talet på årtionden (samtidigt som ännu fler jobb förmedlas vid sidan om Amssystemet). Konjunkturen är så stark att det hade ­blivit fina siffror även med s-regering, men maktskiftet och de nya signalerna har ­bidragit till att skapa förväntningar om en framtid med större förståelse för arbetets värde och företagsamhetens villkor. Fler individer söker sig ut på arbetsmarknaden. Fler företagare vågar mer.

Om arbetslinjen är det ena stora glädjeämnet är skolan den andra. Efter många dystra år har Sverige fått en skolminister, och en riksdagsmajoritet, som inser att skolans centrala uppgift är att förmedla kunskaper och att det behövs arbetsro för att kunskapsförmedlingen ska fungera. Gymnasiet kommer att räddas tillbaka till verkligheten från de egalitära drömmarnas värld, det ska bli mycket mer ­systematik i arbetet med utvärdering av skolor och elever, och lärarutbildningen ska reformeras i grunden så att de som ska undervisa barnen får ordentligt med egna kunskaper.

Ja, det händer vettiga saker lite ­varstans. På Göran Hägglunds social­departement försöker man främja valfrihet istället för att kväsa den. Nyamko Sabuni gillar jämställdhet men avvisar kvotering. Fastighetsskatten försvinner. Gunilla Carlsson talar klartext om den traditionella biståndspolitikens brister (även om man inte har sett så mycket skarp förändring ännu). Det råder ingen brist på åsikter och förslag för en borgerlig opinionsbildare att vara kritisk emot, men man måste vara ärlig nog att säga att Sverige har slagit in på en ny och klart bättre väg.

Problemet ligger i hög grad i debatten. Oppositionen med Mona Sahlin i spetsen anklagar Alliansen för orättvis fördelningspolitik och för att driva igenom ett systemskifte. De borgerliga är defensiva och ursäktande, och våndorna lindras inte av att opinionsundersökningar som ­dagens Sifo visar ett rödgrönt försprång på tio procentenheter.

Men Alliansen kommer aldrig att återta initiativet och skapa förutsättningar för att bli omvald 2010 genom att ducka eller försöka avleda uppmärksamheten – och det är ingen idé att vattna ur politiken och lägga sig närmare mitten. Dels vore det fel i sak, dels kommer anklagelserna från vänster att låta ungefär likadant i alla fall. Det enda som kan fungera är att stå upp för de konkreta reformerna, men framför allt för helheten i politiken och värderingarna som ligger till grund för den.

Frihetens värde, respekten för fri­villigt samarbete, värdet av människors självständighet gentemot det offentliga, behöver få mycket större plats i de borgerliga budskapen. Och när det gäller fördelningspolitiken måste man göra klart att man helt enkelt inte håller med social­demokraterna om att största möjliga jämlikhet också är största möjliga rättvisa. Det är rättvist att avskaffa fastighets­skatten även om den som har varit mest straffbeskattad får en större sänkning än den som inte har varit riktigt lika illa utsatt.

Den borgerliga politiken står på en säkrare värderingsmässig grund än många borgerliga företrädare vågar tro. Att driva arbetslinjen, minska beskattningen av ­­inkomster, framhålla näringslivets betydelse för välfärden, satsa på kunskap i skolan och säga att statsförvaltningen ska präglas av integritet istället för ideologi, är inte uttryck för nyliberala nymodigheter, utan att knyta an till en lång svensk tradition. I själva verket handlar det om att man tar ytterligare steg i det långa farväl till 1970-talets ideologiska ­excesser som har präglat svensk politik under de senaste två decennierna.

Det fanns ingen naturlag som sade att Sverige ska ha budgetunderskott och tvåsiffrig inflation – och på 1990-talet bröt vi med de dåliga vanorna.

På motsvarande sätt finns inget som ­säger att Sverige ska ha världens högsta skattetryck; att mer än en miljon vuxna svenskar ska stå utanför arbetsmarknaden och få sin försörjning från socialförsäkringarna; att skolan ska satsa mer på omhändertagande än undervisning, eller att vi ska myndigheter som uppträder som om de var politiska partier. Allt det där är resultatet av det enda verkliga systemskifte som någonsin har drabbat det moderna Sverige, nämligen den starka och forcerade politisering av samhället som ägde rum från 1960-talets mitt till 1980-talets början. Då chockhöjdes skatterna. Då slogs småkommunerna ihop och de nya storkommunerna fick expandera hämningslöst. Då kom socialtjänstlagen. Då ­planterades hela den arbetsrättsliga snårskog som många idag tror är ur­gammal hävd. Då kom nya läroplaner där kunskap gavs lägre prioritet. Då betraktades fri företagsamhet som en kapitalistisk kvarleva, som borde fonderas bort.

Under den världsledande tillväxtens århundrade 1870–1970 var det andra och stramare värden som präglade vår politiska kultur, och i dessa kan en modern borgerlig politik hämta ideologisk inspiration. Fast det handlar förstås inte om att återvända till något utan om att uttolka och gestalta för vår nya tid.