Kommentar | Dokusåpan och verkligheten
För några veckor sedan avslutade jag inspelningen av TV4:s ”dokusåpa” Farmen Skärgården. Det har varit en frustrerande tid att leva i vetskap om vad som ska komma, men inte få berätta. Nu när serien passerat halvtid är det inte längre hemligt utan uppenbart för alla som har följt den: Här finns en samhällskritik som ingen annan kulturform har kunnat leverera.
Bland mycket annat tydliggörs mobbningens psykologi och förekomst även i vuxenvärlden samt den utbredda och helt obegripliga lättjan och ansvarslösheten.
Dokusåpan visar verkligheten, däri tror jag styrkan ligger. En delvis styrd och regisserad verklighet, men med verkliga människor som reagerar och agerar med sina faktiska värderingar, åsikter och personligheter.
Med Farmen lyckas TV4 visa hur stora delar av en grupp ligger och latar sig (mer bestämt: lägger sig på bryggan och solar) samtidigt som den gård de är satta att ansvara för snabbt förfaller. En minoritet tvingas arbeta hårt för att djuren trots
allt ska skötas, fiskeredskapen vittjas och maten lagas. Men de flitiga mobbas av de lättjefulla, som styr genom ständiga hänvisningar till majoritetens och de högröstades rätt. Kritiker hånas inför gruppen och tystnar (med något undantag).
De viktiga samhälls- och kulturredaktionerna har än så länge förbigått såväl programformens som denna enskilda series sprängkraft med tystnad. De som har till sin uppgift att tolka samtiden har inte gjort sitt jobb.
Häromdagen hävdade Göran Hägg i SVT:s Kobra att den svenska allegorin är ”långtidssjukskriven”. Sedan George Orwells Djurfarmen har denna svåra men som samhällskritik oöverträffade berättarform försvunnit. Det enda sentida svenska undantaget är Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa, som bidrog till regeringsskiftet 1976.
Men Farmen Skärgården är en fullkomligt lysande allegori över välfärdsstatens pågående förfall och undergång. Det inser alla samhällspolitiskt intresserade som ser programmen.
Det är den sönderfallande arbetsmoralen som skildras genom
verkliga människors sätt att reagera och hantera ansvar och plikter i en verklig situation. Det är idén om den arbetsfria inkomsten - den överutnyttjade sjukförsäkringen, a-kassan, friåret och så vidare - omsatt i mänsklig moral och praktik. Det är välfärdsstatens haveri. Som allegori.
Jag känner mig lite som det desperata jaget i Carl-Johan Vallgrens underbara Till herr Bachmanns broschyr: Att tala till sitt eget försvar är inte nådigt i detta förljugna land, där jantelag och räddhågsenhet suger syret ur snart sagt varje åsikt och ståndpunkt som kan avfärdas såsom självberöm.
Med hänvisningen till Carl-Johan Vallgren har jag även sagt att det finns verk inom de klassiska kulturformerna som visar på samhällets sjukliga tillstånd. Men dessa böcker, filmer och essäer når inte ut till den breda publiken. Vårt program lockar miljonpublik varje vecka, däri ligger program- och kulturformens betydelse.
Alla som förespråkar någon form av systemskifte har därför mycket att hämta. Här skildras avarter i
samhället, värderingar och kulturellt betingade beteenden, som säger mer än någon nyhetssändning eller riksdagsdebatt om vad som är allvarligt fel och sjukt i vårt samhälle.
Jag ville bara skriva detta, så att ni inte missar att vi just nu håller på att visa välfärdsstatens undergång och fall, på bästa sändningstid i Sveriges största tv-kanal.
