Det drogs både ett och två skämt om att Greklands bidrag i Eurovision Song Contest i våras var skickat i syfte att inte vinna. För hur skulle den stackars grekiska ekonomin klara att slå Bakus flådiga arena och satsningar?

Den frågan behövde aldrig besvaras eftersom Loreen svepte in och tokvann. Men tendensen att festivalerna växer och växer har noterats många gånger.

Större arenor, semifinaler, mer kringarrangemang, fler deltagarländer, fler i publiken och mer pengar i omlopp har varit trenden länge. Och ju större festivalen blir, desto tyngre blir åtagandet för värdlandet. Visst får man stöd av EBU och alla deltagarländer, men nog finns det även en tävlan om att bräcka föregående års värdland. Dyrt blir det. Och så synd om seger blir något man räds snarare än eftersträvar!

Vill man bryta denna utveckling måste man vara den som gör halt och tvärtom. Det gör nu Sverige genom att arrangera nästa års Eurovision i Malmö. Det är förstås tråkigt för Stockholm att missa evenemanget, men det är å andra sidan roligt för Malmö att få det. Alla kan inte få allt och vi 08:or kan ju trösta oss med att huvudstaden nyligen kom sexa i internationella rankningen Best City 2012. (Sist kom Harare i Zimbabwe.)

Genom detta beslut har SVT skruvat ner förväntningarna lite också för kommande vinnarländer. Det är bra. Eurovisionen behövde toppklippas lite. Vi talar ju faktiskt om något som i första hand är en tv-produktion och då är det viktigaste inte huruvida lokalen rymmer 35000 pers eller 15000.

I Malmö ”finns en genuin glädje och kärlek kring programmet”, förklarade schlagergeneralen Christer Björkman för SvD i en kommentar häromdagen (8/7).

Ah, kärleken, ja. Detta mirakel. Jag utgår ifrån att Malmösonen Björn Ranelid har en given plats som mellanakt.