Mitt Romney har rätt. I alla fall när han konstaterar att han inte uttryckte sig elegant i det videoklipp som har väckt väldig uppmärksamhet sedan i måndags.

I en smygfilmad passage från ett möte med bidragsgivare säger Romney att det inte är någon idé att försöka vinna hälften av väljarna för sin sak. De ser sig som offer, betalar ingen inkomstskatt och anser att de har rätt till alla möjliga förmåner från staten: ”Mitt jobb är inte att oroa mig för de här människorna. Jag kommer aldrig att övertyga dem om att de ska visa personligt ansvar och ta hand om sina liv.”

Romney försvarar sig med att det handlar om hans kampanj och inte om hur han tänker agera som president, men det gör knappast saken bättre. Uttalandet är inte bara arrogant, det speglar feltänk på så många plan. Det sätter likhetstecken mellan ekonomisk ställning, personlig moral och politisk åsikt. Det lämnar inget utrymme för att människor kan förändra sin situation. Det säger att en president bara behöver bry sig om sina egna väljare – och lyckas dessutom bortse från att många röstar republikanskt av helt andra skäl än ekonomiska.

Enskilda dumheter brukar inte avgöra presidentval, men lägger Romney upp sin slutkampanj utifrån detta inskränkta och fantasilösa synsätt lär han inte skörda några framgångar.

Det är inte utan att man kommer att tänka på den bittra uppgivenhet som en gång fanns till höger i svensk politik, när man trodde att Sverige var dömt till evigt S-styre på grund av att så många svenskar fick sin försörjning från stat och kommun.

Som om borgerliga partier inte ansåg att det behövdes en offentlig sektor. Som om lärare, sjuksköterskor och poliser inte kunde begripa att det är bra med företagsamhet och enskild frihet.

Nu är denna vanföreställning i stort sett historia. Fredrik Reinfeldts bidrag till att så har skett är en av hans största bedrifter.