Fängelse fungerar – för oss andra, skrev häromveckan den socialpolitiska tänkaren och tidigare fängelseläkaren Theodore Dalrymple i ett inlägg i tidskriften The Spectator (24/7). Bakgrunden till den kärnfulla kommentaren är ett utspel från Kenneth Clarke, Storbritanniens nye justitieminister.

Nyligen vädrade han åsikten att fängelse ”inte fungerar”, att det inte håller att låsa in fler och fler brottslingar eftersom den typen av straff inte tycks påverka graden av återfall i kriminalitet. Kanske, antydde han, måste i alla fall korttidsstraffen ersättas av någonting annat. Som till exempel en ”rehabiliteringsrevolution” driven av välgörenhetsorganisationer och privata aktörer.

För detta har Clarke mött uppskattning från de bekymrade klasserna; vissa aktivistgrupper och intellektuella. Här i Sverige har Expressens ledarsida utnämnt honom till ”Storbritanniens modigaste man” (14/7).

Kanske ska man inte överdriva justitieministerns kriminalpolitiska omvändelse. Som Financial Times har påpekat (30/6) omfattas också hans departement av regeringens tjugofemprocentiga nedskärning i offentliga utgifter. Men det verkar bli en allt vanligare uppfattning att fängelse inte fungerar. The Economist publicerade nyss (22/7) ett stort reportage som kritiserade det amerikanska rättssystemets betoning på fängelsestraff.

Allt mer sällan ställs frågan om fängelse är nödvändigt. I den offentliga debatten är Theodore Dalrymple och hans artikel ett undantag. Eftersom vissa av oss önskar sig en annan metod för att handskas med brottslingar, skriver han, tror och hävdar de med bestämdhet att det måste finnas en sådan metod. Men fängelse är helt nödvändigt.

Fängelse fungerar för dem det i första hand ska fungera. Fängelse håller brottslingar borta från gator och egendom, borta från de potentiella brottsoffer som (i både Sverige och Storbritannien) väldigt ofta finns på samhällets botten och redan är ansatta av olika problem.

Det är ett tankeväckande resonemang. I sammanhanget kommer jag att tänka på det kyligt likgiltiga uttrycket ”below stairs”, förevigat genom Robert Altmans film Gosford Park (2001).

I den gamla engelska aristokratins hushåll var det där, på våningen under trapporna, som det sämre bemedlade tjänstefolket höll till. I rummen ovanför glammade eliten.

Utrymmet ”below stairs” lever kvar i vår tid. Det befolkas numera av socialt och ekonomiskt utsatta människor med låglönearbeten och bostad i otrygga områden som ibland tycks vara osynliga för somliga politiker och opinionsbildare. Människor för vilka fängelse är mycket relevant för den personliga säkerheten och livskvaliteten.

Det skulle nog inte skada att då och då blicka ned från ovanvåningen när man diskuterar kriminalpolitik och fängelser.

Därmed inte sagt att det som de flesta fängelsekritiker menar med ”rehabilitering” är oviktigt, eller att rättssystemet inte kan förbättras i det avseendet.

Men att värna medborgare från brott tillhör statens kärnuppgifter. Och fängelse är, trots allt, både det bästa skyddet och det mest avskräckande straff vi har att tillgå.