Dagblad | Två veckor kvar Det svenska utanförskapet är ett historiskt arv, och vi är alla historiens fångar, hävdar etnologiprofessorn Åke Daun, apropå svenskt nejmentalitet (DN 24/8). Därtill kommer ett särskilt blågult högmod, riktat mot länderna i valutaunionen, ”ett misstroende riktat mot dessas omdömesförmåga och en desavouering av deras önskan om samarbete”. Daun menar att svenskarna ”aldrig velat tillhöra Europa, varken nu eller förr”. Däremot uttalar vi oss gärna om dem, exporterar våra varor till dem och badar i deras hav, ”en föga sympatisk kombination”. Det ligger mycket i detta, med några nyanseringar. Dels är folket kluvet, dels ger Daun en diagnos snarare än en prognos. Opinionsbildningen för fortsatt integration har trots allt en ganska stor bas av Europavänner att bygga vidare på, och med växande mångfald i befolkningen kommer det kosmopolitiska draget att växa på bruksandans bekostnad, även efter isolationistiska bakslag i ljuset av invandringens sociala och ekonomiska problem.
I folkomröstningsperspektiv är mentaliteten dock avgörande. Som framgår av pågående kampanj väger känslor tyngre än fakta. Då spelar det mindre roll att jasidan har ett massivt övertag i pappersproduktionen. Fast visst är det bra att det i veckan kom ett tungt belägg för jasidans argument att euron ger ökad utrikeshandel. Ekonomiprofessor Harry Flam och fil dr Håkan Nordström finner i en svensk sammanfattning av forskningsrapporten Trade volume effects of the euro att ett deltagande i valutaunionen skulle innebära att svensk handel ökar med cirka tio procent på några års sikt och att det kan hänföras just till effekter av euron. Besläktad kunskap står att finna i studien Should Sweden join the EMU? från Interamerikanska utvecklingsbankens ekonomtrio Micco, Stein och Ordonez. Deras slutsats efter att ha granskat handelsdata från 22 OECD-länder är att Sverige vid fullt EMU-medlemskap från start skulle ha legat på en elva procent högre handelsnivå 2001 än vad det blev, en skillnad motsvarande 15 miljarder dollar. Euroanslutning reducerar inte bara transaktionskostnader utan fungerar också stimulerande på handelsutbytet i stort.
En annan viktig bit i europusslet faller på plats i en ännu inte utgiven bok, Money Markets and Politics, av Lundaforskarna Jens Forsbäck och Lars Oxelheim. Det långa talets korta mening är att påståendet om Sveriges penningpolitiska frihet under de senaste tio åren med rörlig växelkurs är betydligt överdrivet. Våra anpassningsrörelser styrs mer av utvecklingen av prisstabilitet i de länder med vilka vi är ekonomiskt integrerade - läs EU. Kostnaden för en övergång till euron, i form av minskad handlingsfrihet under ECB, är därmed fiktiv, eller åtminstone obetydlig i förhållande till den enorma vikt som nejsidan har fäst vid att behålla den ”självständiga Riksbanken”.
Det kastar ljus över rationalitetsgraden i en folkomröstningsdebatt att vi nu går till en omröstning om något som icke är. Jag begär inte av Ulla Hoffmann och Peter Eriksson att de ska byta fot nu, men nejsidan har visst några ekonomer med erfarenhet från Riksbanken. Om dessa inte är upptagna av flygbladsutdelning kan de med fördel passa på och korrigera uppgifterna i sitt kampanjmaterial om att tillväxten i Sverige skulle vara så mycket bättre än i EU. I en färsk sammanställning av siffror från OECD, Högre tillväxt i euroländerna, hävdar Eurofakta att tillväxten i Sverige sedan 1999 har varit något lägre än genomsnittet i Euroland. Skillnaderna mot de flesta länder ska inte överdrivas, men adderat år efter år blir det pengar och nejsidan borde inte förespegla allmänheten gulare guld och grönare skogar bara vi håller oss utanför.
