I Stockholms Universitets Studentkårs tidning Gaudeamus, nummer 5/08, får högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg frågan om hur det blir med det utlovade avskaffandet av kårobligatoriet.

Att studenter inte längre skulle vara tvungna att gå med i en kår för att kunna studera vid universitet och högskolor var ju näm­ligen ett av regeringens vallöften, men efter det utredningsbetänkande som presenterades i våras har inte mycket hänt.

Leijonborg meddelar, genom sin pressekreterare, att planen är att avskaffa kårobligatoriet 2010, men att det finns ”tekniska detaljer som inte är lösta” än – samma besked som han gav i tidningen Studentliv i september.

Ska denna reform, principiellt viktig av föreningsfrihetsskäl, åter misslyckas med att ros i hamn? Man drar sig till minnes hur den blocköverskridande ­majoriteten för ett avskaffande som fanns i riksdagen under den förra mandatperioden spräcktes flera gånger av borgerliga riksdagsledamöter med kopplingar till kårintressen i Uppsala.

Eller hur avskaffandet aldrig hann träda i kraft efter att det ­beslutats om 1994, utan upp­hävdes av socialdemokraterna efter regeringsskiftet den gången.

För att inte samma scenario skulle bli aktuellt denna gång ­påbörjades beredningen tidigt, och enmansutredaren Erland Ringborgs slutbetänkande Frihet för studenter (SOU 2008:11) presenterades i februari.

Om regeringen skulle misslyckas även denna gång vore det ett stort nederlag – inte minst för Leijonborg själv, som nästintill skrytsamt sagt ”Jag har fått uppleva hur kollektivanslutningen till LO avskaffats, hur statskyrkosystemet avskaffats och nu ska det ­förhoppningsvis bli tredje gången gillt med kårobligatoriets ­avskaffande” (DN 4/4 -07).

Företrädare för kårernas intressen har överlag motsatt sig avskaffandet – naturligtvis, eftersom det skulle sätta press på studentföreträdarna att faktiskt göra saker som studenterna efter­frågar för medlemsavgifterna – eller villkorat det med krav på statliga bidrag till kårerna.

Att dessa företrädare ser sina ställningar hotade och därför kämpar med näbbar och klor för att bevara dem i någon form är inte förvånande, men inte heller något som man behöver fästa ­någon större vikt vid.

I vilken utsträckning Leijonborg har anpassat sig till kårföreträdarnas krav vet vi inte. Det vore dock ett stort svaghetstecken från regeringen om en fri- och rättighetsfråga, som avskaffandet av tvångsanslutningen faktiskt är, skulle villkoras med att de som tjänat på tvångsanslutningen blir nöjda även i fortsättningen.

Grunden för studentinflytande måste vara frivillighet – och att deltagandet i kårvalen år ut och år in ligger på runt 10 procent kan svårligen tolkas som att stödet för modellen med tvångsanslutning är särdeles populär bland studenterna.

Hur studentinflytandet organiseras må vara en ekonomisk fråga, men att tvångsanslutningen i grunden är fel är det inte. När nu majoriteten för ett avskaffande är säkrad med god marginal, stupa inte på mållinjen.