Kolumn | Mänskliga rättigheter

När pastor Åke Green säger att homosexuella är som en cancersvulst tar många kulturradikaler fram motorsågen och strimlar pastorn för hans homofobi och inkrökthet. När den iranska regimens bödlar hänger homosexuella i lyftkranar dinglar de i medial tystnad.
När brittiska och amerikanska soldater fastnar på bild under misshandel är det förstanyhet: Vilket hyckleri av dem som skulle bringa frihet till Irak. När ryska styrkor i Tjetjenien våldför sig på bybor, plundrar hem och genomför olagliga avrättningar samlar det inte stora protestskaror.
När en dödsdömd amerikan får en giftinjektion märks demonstrationerna. När drygt 2 000 kineser årligen avlivas i bland annat särskilda avrättningsfordon blir det en notis kring en Amnestyrapport.
För att det inte ska bli några missförstånd: Jag anser att samtliga dessa övergrepp är förfärliga och ska fördömas.

Men vi kan inte använda dubbla måttstockar, som gör gällande att en avrättad amerikan är mer värd än 2 000 kineser. Eller att det Åke Green uttalat är homofobt, medan den stormufti i Moskva som nu hotar med våldsamma kravaller mot dem som deltar
i vårens Pridefestival kommer undan därför att kritik riskerar att tolkas som islamofobi.
Om man anser att mänskliga rättigheter är universella – att de omfattas av alla – så måste kränkningar och mord betraktas som lika allvarliga oavsett var och när de inträffar. Om oförrätterna sker i Boston, Bandhagen, Bagdad eller Beijing spelar ingen roll.
Höga förväntningar är besvikelsens moder, så det är förståeligt att vi riktar vår ilska mot förbrytelser i den egna kultursfären. Väst håller dessutom den människorättsliga fanan högt, och då blir det etter värre när någon här sviker idealen.

Men något är skevt när man inte bryr sig lika mycket om dem man inte lever lika nära. Då avslöjas nämligen att man inte hyser lika höga tankar om att muslimer, kineser eller ryssar skulle klara av att uppföra sig som vi anser vara rätt och riktigt.
Denna omvända rasism innehåller ett stort mått av nedlåtande förakt – att man inte förväntar sig lika mycket och följaktligen inte riktar lika hård kritik. Att tala allvar, kritisera och ställa krav visar tvärtom att man tar andra på allvar.
Den dubbla måttstocken har använts flitigt i diskussionen om de danska Muhammedteckningarna. Det mest flagranta exemplet var när utrikesminister Laila Freivalds uttalade (9/2) att ”det är fruktansvärt att en liten grupp extremister utsätter svenska personer och svenska intressen för uppenbar fara.”
Hon åsyftade då sverigedemokraterna – inte de som uttalar så allvarliga hot att Säpo och UD kände sig föranledda att stoppa partiets webbtidning utan rättsprövning för att den innehöll en bild på Muhammed. Hotbilden måste ha varit exceptionell eftersom statsmaktens agerande var exceptionellt.

Ändå tycker inte utrikesministern att det är lönt att tydligt peka ut de islamister och andra antidemokrater som utgjorde det verkliga hotet och ställa anständighetskrav på dem. Hon tycks inte se dem som individer med moraliskt ansvar, utan som en naturkraft som vi bara har att anpassa oss till.