Socialdemokratin har alltid varit en bred kyrka. Redan för hundra år sedan trätte pragmatiker som Per Albin Hansson med ideologer som Zeth Höglund. Skillnaden var inte enbart politisk, utan bottnade ofta i olika kulturella referensramar. Hansson var av tvättäkta arbetarbakgrund, son till en murare och en piga, och uppvuxen under knappa förhållanden i Malmö. Hans intresse låg i att successivt förbättra tillvaron för arbetarklassen, snarare än i akademiska utläggningar om privat kontra offentligt ägande. Den mer teoretiskt lagde medelklasssonen Höglund avvisade däremot kompromissandet, och lämnade revolutionsåret 1917 tillfälligt socialdemokratin för kommunismen.
Samtidigt har socialdemokratin även varit den svenska politikens främsta maskrosbarn. Trots en brokig historia och många interna holmgångar har den lyckats hålla ihop mot yttre fiender, och på så sätt klarat av att säkra sin makt under långa tidsperioder. Inte bara i riksdag och kommuner, utan även i stora delar av det som kallas folkrörelsesverige, med LO-förbunden som främsta exempel. Maktens ramverk, snarare än ideologisk samhörighet, enade de ofta disparata grenarna av partiet. Detta är den historiska bakgrund som gör att Pär Nuder och Göran Greider har kunnat dela partibeteckning, trots betydande ideologiska skillnader.
Men nu skriver vi 2011, och socialdemokratin har i fem års tid levt utan regerandets ramverk. LO-förbunden har tappat såväl medlemmar som makt. Och det var mitt i denna nedåtgående kurva som Håkan Juholt, mot alla odds och möjligen även mot bättre vetande, valdes till partiordförande.
Juholt var en kompromiss mellan olika kompromisser, och hans upphöjelse en av få framkomliga vägar sedan mer namnkunniga konkurrenter som Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg och Veronika Palm blockerats av sina respektive motståndare.
Men även mot Juholt har det hela tiden funnits ett missnöje, inte minst från den del av partiet som anses utgöra högerfalangen. Det är också från det hållet mycket av den interna kritiken nu härrör. Vänstersidan har svarat med samma mynt.
I går anklagade vänsterprofilen Daniel Suhonen på Brännpunkt högerfalangen för att ligga bakom drevet mot Juholt, och för att ”fabricera lögner och halvsanningar i syfte att få bort en partiledare man inte gillar”.
Något liknande skedde aldrig på Göran Perssons tid, åtminstone inte offentligt. Men så var Persson inte heller bara partiledare utan också regeringschef. Det omöjliggjorde den typ av anklagelser som falangerna nu riktar mot varandra.
Frågan är därför inte främst om S kan återkomma till makten. Frågan är om de kan hålla ihop utan den.
