Under den svenskaste av helger kan man fundera över de samexisterande paradoxerna i vår samhällskultur. Å ena sidan glädjen och stoltheten över dem, vars framgångar som framhåller Sveriges förträfflighet oavsett område (Nobel, Kamprad, Zennström, Loreen och Zlatan, för att nämna några), å den andra sidan motståndet inför att fråga kollegan efter utlandsvistelsen något mer än om det varit bra, om det inte är skönt att vara hemma igen, och om denne ska återgå till samma arbetsuppgifter som tidigare.
Då och då utropas Jantelagens död; nu senast av moderata chefsstrategen Per Schlingmann (Expressen 10/6) som hävdar att den är en myt. Som bevis anfördes hyllandet av ett antal exceptionella svenskar, och den välvilliga stämningen på Facebook.
Önskan att förpassa ett trist element bland de svenska karaktärsdragen till historien är lätt att sympatisera med; själv var jag en gång frestad av idén om en symbolisk begravningsprocession för Jante i landets städer. Men frågan är mer komplicerad än att proklamera symbolisk död över Jante, som inte är en intellektuell, utan emotionell reaktion.
Den svenska unika förträffligheten är sedan åtminstone ett halvsekel tillbaka en omhuldad berättelse. Den har inte utgjort något hot mot Jante. Motsägelsefullheterna som etnologer och sociologer lyfter fram i sina beskrivningar av det svenska, tycks snarare samexistera.
En uppenbar förklaring är att individer är komplexa; det är inte antingen eller, utan både och. Vi har olika roller i vår familj, bland våra kollegor eller i det publika vardagsrummet på Facebook. Att en stor del av svenskarna numera både delar med sig och ”gillar”, kan förvisso hjälpa avskaffandet av Jante på traven, men i situationer utöver valda beskrivningar av löprundor, solnedgångar och brödbakande, är den otvungna generositeten kanske inte alltid lika slående.
En svensk företagschef medgav eftertänksamt att han tillämpade skilda beteenden; i sitt arbete var han ytterst noga med att ta till sig ny kunskap och se andras framgångar som en tillgång. I sitt privata umgänge fanns en helt annan uppsättning villkor för samvaron. Och det finns många föräldrar som vid hemkomsten till Sverige efter utlandsvistelsen, i all välmening instruerar sina barn om att ligga lågt med att förmedla sina annorlunda erfarenheter.
I samtal om Jante behöver begreppet aldrig förklaras, eftersom alla vet vad det refererar till. Begreppet är högst levande. En myt kan förstås också vara omhuldad som konversationsämne, men det ständiga tillflödet av konkreta, nutida exempel ur egna erfarenheter antyder något annat.
Med ytterst god vilja skulle man kunna betrakta anspråkslösheten som en brylling till Jante. Men det är skillnad på att undvika storvulet skryt, och att nervöst vakta på sig själv och andra för att inte framkalla kritik eller missunnsamhet. Vissa hjärnspöken får förstörande följder i verkligheten.
Tove Lifvendahl är författare och senior fellow vid tankesmedjan Fores.
tove.lifvendahl@fores.se
