Vart är socialdemokratin på väg? Det är frågan Anne-Marie Lindgren ställer på Kriskommissionens öppna seminarium vid fackägda kursgården Rönneberga ute på Lidingö.
Hon skulle lika gärna kunna fråga ”Var är den?” På fyra bänkrader sitter de tänkare, debattörer, politiker och framtidsnamn som tillsammans ska nöta och blöta de idéer som ska leda arbetarrörelsen ur krisen. Jag räknar till 34 huvuden. Då är möjligen också arrangörerna inräknade.
Att jämföras med omvärldens förväntningar. På pressläktaren trängs 36 reportrar, fotograferna medräknade.
Morgan Johansson sitter på främsta raden. Ulf Bjereld på den andra. Lena Sommestad på den tredje. Wanja Lundby-Wedin hälsade jag på i trappan. Efter ett tag ansluter Leif Pagrotsky.
Vilka är inte här? Den förre SSU-basen Niklas Nordström, som arbetat som PR-konsult och då försökt påverka rörelsen i tillväxtvänlig riktning, och därför hotas av uteslutning, är inte här, exempelvis. Möjligen dyker hans namn upp senare. Man kanske gör en docka av honom och kastar sten på.
Rönnebergaseminariet är öppet, men inte öppet för allt.
Anne-Marie Lindgren, som leder Arbetarrörelsens tankesmedja, drar upp det långa perspektivet. Från förra sekelskiftets industrisamhälle, med stenlunga och strejkbryteri, fram till idag. Eller i alla fall fram till den punkt där S förlorade sin relevans.
En av hennes PowerPointbilder lyder i sin helhet:
”1980-talet ändrade förutsättningarna... ...och socialdemokratin förstod inte vad som hände... ...och fick svårt att hantera det.”
Rörelsen tappade fotfästet när de gamla lösningarna inte längre fungerade, menar Lindgren, och har därefter famlat efter alternativa reformidéer. ”Vi har under några decennier fört en politik som inte riktigt landat i oss själva”, säger hon.
Hennes slutsats är att politiken måste ”ändra dagens relation mellan marknad och demokrati”. Framtidsfrågorna ser hon i skattesystemet, välfärdens finansiering, arbetsmarknaden, normpolitiken, samt tillväxten ”som inte går att skilja från klimatfrågan”.
Efter lunchen – dillkött – har det anslutit tio till. Ett panelsamtal leds av Marika Lindgren Åsbrink, föregående talares dotter tillika kriskommissionens utredningssekreterare.
Sven-Erik Bucht, det entreprenörsinriktade kommunalrådet i Haparanda som blivit riksdagsman, inspirerar. S ska vara ett parti på 40 procent, och receptet är utveckling av gamla paradgrenar: ekonomi och jobb. Bucht fick mest personkryss av alla i valet – man tror på honom när han säger att det är de privata jobben som måste komma först – och väljer S honom så...
Lena Sommestad, däremot, menar att det är ”de gemensamma resurserna som skapar välstånd.”
Det är uppenbart att S står inför ett vägval, och att det alls inte är självklart vart partiet ska gå.
Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, säger att ”Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti”.
Något trodde jag ändå att hon lärt sig av jobbet som partiets kommunikationschef i valet. Till vad tjänar öppenhet om man inte vet vad man vill säga?
