Kan vi prata om abort? undrade jag i SvD häromveckan (24/5). I efterhand får jag konstatera att njae, vi kan visst inte det. Halva anledningen till att jag skrev den där artikeln var en frustration över att knappt någon reagerade efter att en sjuksköterska slagit larm till Socialstyrelsen i Dagens Medicin (18/5) om hur aborterade foster ibland överlever och lämnas att självdö. Frånsett några få reaktioner om hur man lämpligen skyddar vårdpersonalen från en orimligt hemsk arbetssituation hade tystnaden varit kompakt.

På Brännpunkt häromdagen (27/5) förklarade gynekologiöverläkarna Kristina Gemzell Danielsson och Lena Marions tillsammans med RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér att de ”med oro följer den senaste tidens diskussioner om sena aborter”. Redan att en debatt uppstår betecknar de alltså som oroande, vilket motiveras bland annat med att det finns länder som Polen och Ungern, där aborträtten är kraftigt begränsad. Debattörerna avslutar sin artikel med att slå fast att ”en sansad debatt, baserad på fakta” är viktig.

Det har de rätt i. Märkligt var dock att detta slogs fast i en ”debatt” som dittills bestått av nästan inga inlägg utöver min egen artikel. Ännu märkligare var att inga faktafel pekades ut. Debattörerna nöjde sig alltså med att antyda att debatten var späckad med desinformation. I övrigt föreföll deras argumentation huvudsakligen vara riktad mot en tänkt abortmotståndare, trots att aborträttens vara eller inte vara knappast var frågan för dagen och trots att jag inte var otydlig med mitt stöd för en sådan rätt.

Exakt samma mönster syntes i en artikel publicerad hos Seglora tankesmedja (24/5), chefad bland annat av Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Helle Klein. Efter några piruetter kring det stiliga i att människor som reagerar på dessa händelser verkar äga empati, förklarade skribenten Mattias Irving att den där empatin kan vara försåtligt väckt av sådant som att jag i min text hade fyllt människors tankar med bilder av ett övergivet döende spädbarn och att jag dessutom hade kallat denna tanke för outhärdlig. Sådan empati kan ”missriktas”, berättade tankesmedjan och förklarade att det viktigaste är att medicinska fakta inte lämnas därhän. För att understryka detta hade Irving intervjuat experter och frågat dem följande:

”Stämmer över huvud taget beskrivningen av 18 veckors foster som ”kämpar för sina liv” efter abortering?”

Vilken ”beskrivning” som åsyftas är oklart, men frågeställningen besvarades med tydliga nej från såväl Pia Teleman vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund som från ovan nämnda Kristina Gemzell-Danielsson.

”Man aborterar inte livsdugliga foster, det vill säga foster som skulle kunna överleva efter aborten”, sade Teleman. ”Det som ses är framför allt autonoma reflexer”, sade Gemzell-Danielsson.

Fakta är viktigt, säger de. Jag håller helt med. Därför ställer jag mig undrande till varför Seglora tankesmedja försöker få människor att tro att föremålen för denna diskussion är 18 veckor gamla foster som helt saknar livschanser, trots att den larmande sjuksköterskan gav två tydliga exempel: ”I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut.”

Jag ville bara påpeka detta, eftersom jag anser att fakta, som Irving skriver, inte bör ”lämnas därhän”...

Så var det det här med vecka 22. Överläkarna samt Åsa Regnér skriver så här på Brännpunkt:

”Vi har i dag en lagstiftning som säger att inga livsdugliga foster får aborteras och den gränsen är i praxis satt till vecka 22. Lagen är också konstruerad så att denna gräns kan flyttas i takt med att vården kan rädda barn som föds än tidigare. Men i dag är vi inte där, sjukvården kan ännu inte rädda ett foster som föds i vecka 22.”

Jag vill inte vara näsvis, men fakta i det här fallet är att försöken att rädda så tidigt varierar över landet. Mest aktiva med att försöka rädda barn födda före 23:e veckan är läkarna i Uppsala-Umeåregionen. Åtminstone om man får tro det svenska samarbetsprojektet Expresstudien.

Det finns också en tydlig utveckling. Om vi jämför överlevnadsmöjligheterna i vecka 22 idag med hur de såg ut 1999 har de gått från ingen chans alls till 10 procent (SvD 5/5 2010).

Visst är chansen mycket liten, men det betyder likväl att vi redan har en smärre överlappning som jag inte tror att särskilt många är medvetna om. Är det rimligt? Vill vi ha det så?

Utan att kalla mig själv expert skulle jag dessutom säga att vi helt klart inte kan nöja oss med ett så enkelt avfärdande som Gemzell Danielssons ”autonoma reflexer”. Inte heller kan vi kategoriskt hävda att vecka 22 är omöjlighetens gräns.

Däremot kan vi givetvis diskutera om det ens är moraliskt försvarbart att försöka flytta gränsen mycket längre nedåt – ofta med långtgående komplikationer och sjukdomstillstånd som vanlig följd – men den diskussionen är faktiskt inte bara läkarna förunnad. Den har fler dimensioner än den medicinska och mig veterligen är läkare experter på medicin – inte ett moraliskt prästerskap.

Det här är symptomatiskt för hur vi behandlar abortfrågan. Så snart någon säger pip slår vi honom eller henne i huvudet med ”experter” och förklarar att den kristna högern lurar i vassen. Det må göras med goda avsikter, i syfte att värna aborträtten, men det är ändå ett fult trick.

För ärligt talat, hur seriöst är det att hota med polsk lagstiftning i ett av världens mest sekulära länder? Sverige har utpräglad smak för rationella debatter och tillmäter evidens och vetenskap stor vikt i snart sagt alla frågor. Det finns inga skäl att tro att vi inte skulle klara ett samtal som detta.

Att vi har experter är viktigt. De förser oss med oundgängliga fakta när vi ställs inför svåra och mångfacetterade frågor. Abortfrågan är en sådan. Men det är varken rimligt eller rätt när experter använder sin position för att be andra hålla tyst också i den moraliska dimensionen av frågan.

Läkare får förstås gärna delta också i den diskussionen, men då får de snällt ta av sig läkarrocken och sätta sig ner bredvid oss andra.