Ibland när man lyssnar på vissa gospelinspelningar får man intrycket av att mötet med frälsaren inte är till hundra procent andligt. Mitt eget favoritexempel är He lives, en soulstänkande gammal inspelning med systrarna The Watson Singers (Vee-Jay), där man verkligen inte behöver anstränga sig för att förstå var de lägger betoningen i återuppståndelsen. Men fenomenet har gått att höra även hos sångerskor som Aretha Franklin eller Tina Turner, och i Sverige är det kanske främst Carola Häggkvist som haft vett att utnyttja att den jordiska publik hon trots allt spelar för har anden fast förankrad i köttet. Psaltarens ”han kan göra allt vad han vill” får en dubbel mening.

Det har nu gått nästan en vecka sedan den demokratiska presidentkandidaten Barack Obama talade inför 200 000 åhörare i Berlin, och jag lutar allt mer mot hypotesen att Obama lyckas anspela på samma kluvenhet. Mötet med honom är både religiöst och, ja, låt oss säga uppiggande. Det sistnämnda ses i pressbevakningen.

Socialdemokraternas legendariske gamle kampanjgeneral Bo Krogvig beskrev upplevelsen av Berlin-talet som ”elektrifierande” (Expressen.se 24/8), men han är snarast en av de mer återhållna i raden av kommentatorer som elaborerat i samma begreppskategori. När Aftonbladet i våras (2/3) refererade ett valmöte i San Antonio relaterade korrespondenten till en ”vild extas” i den kvällning som ”vibrerar av spänning” därför att ”något stort ska hända”, varefter man utbröt i ett ”lyckorusigt vrål”.

Pressen i USA är förstås ännu mer upphetsad. MSNBC:s programledare Chris Matthews sade exempelvis att han kände hur ”en rysning ilade uppför benet” efter ett av senatorns tal, en känsla som Obama tycktes kunna framkalla även på den här sidan Atlanten. Tidningarnas Telegrambyrå kallade Obamas resa till Europa, lämpligt nog, för ”mandomsprov” (18/7).

Det religiösa står Barack Obama själv för. Han kandiderar inte bara till posten som Amerikas president. När han talar i Berlin är det för att han söker mandat att bli hela världens ledare, ett jobb som tidigare, åtminstone i den gamla boken, var reserverat för någon helt annan.

Hans retorik anspelar på överjordiska krafter. I Berlin talade han om kontinenternas samgående, om brunnar som uttorkas, om stormar, svält och oceaner som stiger. Och om hoppet om en bättre värld, en helad planet och fred på jorden. Vi fås att tro att Obama lika väl kunnat korsa Atlanten till fots.

Det är därför Gerard Bakers parodiska kolumn i fredagens The Times är så pricksäker (den finns också inläst som tv-klipp att se på YouTube). Baker lånar evangeliernas språk och placerar Obama i rollen som Barnet som kommit för att ena planeten, och tryfferar skickligt texten med Obamas egna floskler om ”hoppets mod”.

Gerhard Baker sätter därmed fingret exakt på vad det är Barack Obamas kampanj berättar. Den är ett evangelium. Gospel.