Grekland har valt ett sansat politiskt alternativ istället för spenderglada socialister, och nu är euron ett viktigt steg närmare att räddas från kollaps. Det tycks vara den allmänna bilden, och Europa ägnar veckan åt att andas ut. Men en av Sveriges mest kända nationalekonomer fortsätter att vifta med varningsflaggan, och hans varningar förtjänar att tas på allvar.

Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och författare till den nya debattboken Den europeiska skuldkrisen (SNS förlag) , vars innehåll är betydligt mer slagkraftigt än den lätt sömniga titeln.

Boken lanserades i går vid ett seminarium hos SNS, där Persson pekade på flera orosmoln som kvarstår oavsett vad som på kort sikt händer med Grekland. En av Perssons huvudpoänger är att räddningspaketen i sig strider mot Maastrichtfördraget, EMU-samarbetets själva grunddokument.

Där förbjuds både Europeiska Centralbanken och enskilda stater från att lösa ut krisdrabbade länder.

Förbudet kom till därför att man såg möjligheten att länder skulle kunna komma att hålla sig med kroniska underskott och skjuta upp nödvändiga men impopulära ekonomiska reformer om de ändå visste att andra länders skattebetalare skulle komma till undsättning om läget blev tillräckligt allvarligt.

År 1997 kompletterade man med Stabilitetspakten som stipulerar att länder med alltför stora budgetunderskott och statsskulder ska bötfällas. Men större länder som Tyskland och Frankrike slapp undan, och i dag sker istället det motsatta. ”Det råder en grundläggande paradox i att länder ska bötfällas för underskott samtidigt som de subventioneras vid underskott”, påpekade Persson under gårdagens seminarium.

Vad som nu håller på att ske i Europa är, med andra ord, att politiker väljer att gå emot det ramverk man själva varit med om att skapa.

På kort sikt är stödlånen kanske den enda möjliga lösningen (även om Persson menar att en Grekisk statsbankrutt redan år 2010 hade varit att föredra). Men på längre sikt kvarstår det faktum att man nu håller på att få just en sådan bail-out-praxis som Maastrichtfördragets förbud syftade till att undvika. Även om vi kanske kan rädda de krisande länderna för stunden, gäller det att skapa robusta och långsiktigt hållbara hinder för att förhindra att katastrofen upprepas.

Krislösningarna sänder signalen att de länder som sköter sig står beredda och villiga att rädda både länder som spenderat pengar de egentligen inte har och risktagande banker.

Kanske är dagens stödpaket nödvändiga i brist på andra möjligheter. Men kanske bäddar vi för ett än värre läge i framtiden.