Hösten närmar sig med stormsteg – och det kan bli en stormig höst i Europa med eurokrisen i fokus. Frosten kan komma tidigt. Alla hoppas väl på att ECB ska göra underverk men... Nästan alla talar om att Grekland kommer att tvingas lämna euron. Häromdagen sade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja att vi ”måste vara öppna för möjlig- heten att euron bryter samman”.

Prövningarna kommer slag i slag under hösten. I Frankrike våndas den annars frikostige Hollande inför tvånget att hitta 33 miljarder euro i besparingar. Inför valet i Holland i september är EU-skeptiska flygelpartier på frammarsch. I Tyskland ska författningsdomstolen avgöra om den permanenta europeiska krisfonden (ESM) står i överensstämmelse med tysk grundlag.

Man behöver inte vara domedagsprofet för att känna oro inför ett scenario som innebär ett sönderfallande Europa med en återgång till nationella valutor och nationell politik. Samtidigt är det bara ett möjligt förlopp. Ett annat är ett utdraget hanka-sig-fram-krishanteringsförlopp med ett eller annat avhopp från euron.

I skuggan av eurokrisens svarta rubriker finns mer anledning till Europapessimism. EU:s östutvidgningar 2004 och 2007 var en stor framgång, men i de nya medlemsländerna finns också inslag som skrämmer. Flera dras med stora ekonomiska problem och klarar sig bara med hjälp av stöd från IMF. Samtidigt är den demokratiska utvecklingen – efter många år av fördjupning – på sina håll allt rejält frostig.

Är det verkligen möjligt att en Förintelseförnekare blir minister i ett EU-land? Ja, i en tid av kyligare vindar är det möjligt. När regeringen i Rumänien nyligen ombildades upphöjdes parlamentsledamoten Dan Sova till minister. I mars sade Sova i en tv-intervju att inga judar hade gått under på rumänsk jord under andra världskriget. Den pogrom som ägde rum i staden Iasi 1941 hävdade han hade krävt 24 dödsoffer men att den ”tyska armén” bar skulden.

Efter kritik och en påtvingad resa till Förintelsemuseet i Washington sade Sova att han uttryckt sig oklart och blivit felciterad. Ursäkt? Nej. Och nu är han alltså minister.

Historikerna uppskattar antalet mördade av rumänska fascister och tyska nazister i Iasi- progromen till 13200. Totalt dog uppskattningsvis 380000 judar och 11000 romer i Förintelsens rumänska del.

Är det verkligen möjligt att en regeringschef i EU flaggar för att avskaffa demokratin. Ja. Det är vad den ungerske premiärministern Viktor Orban nyligen gjorde: ”Jag hoppas att vi inte ska tvingas införa ett nytt politiskt system som ersätter demokratin” (Transition On Line 1/8). Han menar att i dessa turbulenta tider med förväntade stora förändringar i världen krävs det en stark man.

Orban gillar Kina och centralasiatiska stater som diktaturens Kazakstan. Mot den bakgrunden är det inte heller förvånande att amiral Horthys auktoritära styre (1920–1944) idylliseras.

Visserligen får de nya EU-medlemmarna ett mycket bättre betyg i demokrati i tankesmedjan Freedom Houses rapport Nations in transit 2012 än länderna på Balkan och i det nya Östeuropa (bland andra Ukraina, Vitryssland). Men det är en klen tröst för stater som för några år sedan ansågs uppfylla medlemskriterierna om institutionell stabilitet, demokrati och rättsstatlighet. Det är ett klimatomslag.

Med några få undantag går länderna åt fel håll. De tre baltiska staterna lyser upp. Polen har sammantaget ekonomiskt och politiskt under regeringarna Donald Tusk gjort de största framstegen. Rumänien och Bulgarien klarar sig sämst. Ungern har gått tillbaka mest – från knappt två på en sjugradiga skala (ett är bäst) 2005 till knappt tre 2012. Stegen har varit små men trenden i fråga om alla sju kriterierna under premiärminister Viktor Orbans ledning är omisskännlig.

I Rumänien pågår en bitter politisk strid mellan premiärminister Victor Ponta och president Traian Basescu. Ponta försökte nyligen att genom folkomröstning (den andra) avsätta presidenten. Det gick inte eftersom val- deltagandet inte var tillräckligt högt. Taktiken är nu att vallängden ska rensas från döda själar och därmed få upp valdeltagandet över den magiska 50-procentgränsen. Saken ska avgöras av konstitutionsdomstolen, men först måste förstås Pontalägret lämna i från sig vallängden...

Inom ramen för den stenhårda polariseringen har domare i konstitutionsdomstolen till och med hotats till döden. Senare har domaren valt att gå på Pontas linje i fråga om vallängden.

Sett från ett annat perspektiv är faktiskt ett skäl till det dystra skådespelet att Pontas partikamrat den förre premiärministern Adrian Nastase dömdes för korruption. Alltså något egentligen positivt. Exemplet Lettland, som bara för några år sedan både var i djup ekonomisk kris och brottades med instabil politik, oligarkmakt och korruption, visar också att det är möjligt att byta utvecklingsbana. Väl igenom ekluten gick Lettland stärkt ur krisen.

EU har små medel till sitt förfogande utöver att trycka på och hota med att dra in ekonomiskt stöd. I teorin finns möjligheten att frånta ett land rösträtten i rådet men dit är steget mer än sjumilalångt. Samtidigt är möjlig-heterna att påverka det politiska klimatet förstås ändå mycket större än om östutvidgningen inte hade ägt rum.

Om några veckor anordnar regeringens Framtidskommission ett seminarium med rubriken ”Hotas demokrati och mänskliga rättigheter i EU i framtiden?”. Backa bandet bara några år och frågeställningen skulle ha uppfattats närmast som ett skämt. I dagens allt frostigare politiska klimat är frågan värd att ställas. Att eurokrisen – även i ett positivt förlopp – dessutom kommer att ta lång tid gör inte saken bättre.

Backa bandet igen och tanken på EU som fredsprojekt föreföll som varande anakronistiskt prat. Kanske är det dags att damma av den igen.