Det är toppmöte i Bryssel, och EU vaknar upp till ännu en ödesdag. Vi har nästan vant oss vid de mörka moln som följer med varje gång EU-ländernas ledare träffas. Greklands kris är ännu inte löst, och den framstår dessutom som en västanfläkt i jämförelse med den koloss till utmaning som EU kan ställas inför om Italiens och Spaniens finansiella kriser blir akuta. De krishanteringsverktyg som finns på plats sedan 2010 är byggda för att hantera mindre länders problem men saknar kapacitet att handskas med Europas jättar.
Krismekanismernas sammanlagda utlåningskapacitet är i dag ungefär 500 miljarder euro, och om alla resurser tas i anspråk går den ekonomiska trovärdighet som man har velat skapa förlorad. Samtidigt kan Italien och Spanien totalt behöva låna nästan det dubbla fram till 2014. Dessutom väntas flera av de mindre krisländerna också be om fler lån i framtiden.
Särskilt mot bakgrund av det akuta behovet av lösningar ter sig Herman Van Rompuys förslag om att röra EU mot en fullfjädrad finanspolitisk union som märkligt.
Redan i dag syns starka slitningar i Europa då långivarländer ställer krav på reformer hos låntagare. Att då tänka sig ett nytt slags EU där exempelvis Tyskland har rätt att tycka till om Frankrikes ekonomiska inrikespolitiska åtgärder ter sig orealistiskt. President Hollandes politik med höjda minimilöner och sänkt pensionsålder skulle förmodligen ha stoppats med ett sådant system. Risken att nationella opinioners vrede över förlusten av finanspolitisk makt till slut skulle kunna slita sönder hela EU-projektet kan inte uteslutas.
Förmodligen är förslaget ett försök att blidka de tyska kraven på strängare budgetkontroll inom EU, men även en politisk testballong för att se hur långt gränserna för unionens makt kan utökas. Och det är inte förvånande. Politisk byråkrati tenderar att svälla av sig självt. Inte minst i krislägen som kan utnyttjas av politikerna för att förklara varför deras makt borde bli större. Det är därför bra att Fredrik Reinfeldt i går var tydligt kritisk mot förslaget. EU:s makt har gränser och så bör det förbli.
EU:s ledare måste nu koncentrera sig på att leta efter realiserbara och kortsiktigt stabiliserande åtgärder.
Nationalekonomer som Mats Persson har förordat att låta EU:s krisinstitutioner ta över ägandet av systemviktiga banker och stötta upp dem för att sedan sälja dem igen, som Sverige gjorde under 90-talskrisen. På så vis skulle man kunna stabilisera det ekonomiska läget utan att lära bankägare som spekulerat alltför vilt att de kan lita till skattefinansierat stöd i krislägen och sedan gå vidare förlustfria när det blåst över.
Fredrik Erixon, chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE, framhåller i en ny rapport att Europeiska centralbanken är den enda institution med tillräckliga medel för att på lång sikt stilla finansmarknadernas oro och garantera eurons överlevnad. Därför borde ECB visa att den kan vara vad som på ekonomspråk kallas sista långivare – ytterst via massiva stödköp av statsobligationer eller med lån till unionens finansiella stabiliseringsfond, menar Erixon.
Inget av detta kommer att lösa alla EU:s finansiella problem. När den akuta krisen är över måste ett hårt reformarbete ta vid.
Men vid dagens toppmöte har EU:s ledare varken råd att bara tänka långsiktigt eller att strikt hålla fast vid viktiga principer, som att stater eller EU-institutioner egentligen inte ska stötta krisande banker eller andra stater. EU:s framtid står på spel.
